Att skriva ett avsked

Allt vackert har jag fått uppleva men ingen glädje har jag känt.
Jag har bara skyndat fram emot porten, sprungit och aldrig haft tid att se mig om.
Varje morgon har jag mött med avsky. Solen som långsamt sipprat in har bränt mina ögon.
Har fått äran att bli bemött av kärlek. Kärleken har aldrig fått mitt bemötande.
Dagarna stressar mot mitt avslut, ett lugn som sakta kommer skölja över mig.
Inget tacksamt farväl, önskar att allt tillhörande min existens kunde gå under med mig.
Sanningarna om livet har jag fått erfara och lusten har långsamt försvunnit ur min själ.
Jag har gått i tystnad inuti en illusion av förskingringar.
Kommit så långt ifrån mitt hjärta att jag inte längre känner att det slår.
Jag står på tröskeln nu, blickar framåt in i ingenting som är mitt allting.
Jag är mitt allting. Jag är åhöraren, betraktaren, ni är minnesstenen.
Jag såg skönheten där jag ville se den. Jag var en gång betraktaren av det jag inte såg.
Åhöraren som var döv. Tolken av ingenting i mitt ensamma liv på väg mot döden.

Ytan av det som talades

Allt det du sa, inte det jag hörde. Önskan efter en lögnaktig saga.
Allt det jag hörde, inte vad du sa. Hoppades på dövhet i varje nytt ord av dina andetag.
Det din tunga sa mig kunde jag bara urskilja genom dina ögon.
Mina ögon sa mig mer än vad jag ville höra ifrån din stängda mun.
Krusade minnen, fruktan av att vakna upp i det som varit.
Druckna timmar i längtan som förstör, längtan jag förgör.
Fruktan av att se det som mina ögon blundar för gör mig blind för verkligheten.
Jag gör en resa inuti mitt tomma skal.
Skär upp min kropp, varsamt jag känner fortfarande smärta.
Hårt läder din kniv bör vara vass. Den var alltid vass.

Funnit

Jag hade funnit kärleken men hon fann aldrig mig.

Hjärtat och döden

Jag dödar min hjärna för mitt hjärtas skull.
Sluta blöd dina falska droppar, förgifta inte mitt sinne.
Jag hatar dig, mitt eget hjärta.
Om jag varit stark nog hade jag slitit dig ut ur mitt kött med aggressiva fingrar.
Jag dödar min hjärna för din skull, för att kunna leva utan fruktan för dig mitt hjärta.
Du är bara ett minne som ska kastas ut, all kärlek som pissar på mina fötter.
All kärlek inom mig ska jag slita ut, isär, misär.
Du ska ruttna i mig, förtvina i sorg och galenskap.
Långsamt, långsamt skall du pinas så som du pinar mig.
Jag känner dig bulta, känner en yxa, en hammare och ett städ.
Vad har jag skapat ur skuggan som lämnades kvar hos mig.