Smutsig jord

Vi förfaller i en värld av död och ovilja. Vi har ätit av galenskapens frukt.
Vi har smakat bitterheten i våran själ och vi finner inte mer våran lust bara lustan efter mer.
Den mörkaste morgondagen lyser upp våra själar, i mörkaste strålar skapas frustrationens ångest.
Vi stirrar med tomma blickar in i vår faders bunker, vi tar inte plats och skuggan märker av vårt lidande, njutbart i varje andetag. Krusade drömmar och fruktade vänner.
Tomhet när ensamheten står trofast vid vår sida. Inuti och utanför allt som varit.
Vi har aldrig funnits. Vi har försonats med vårat mörker och kärleken till trädet har skuggats av vår enda fiende, våran fiende är vi och vi är din fiende.

Visit

Man ser och vågar, finner när det inte finns något att finna.

Hittar när du själv vill bli funnen.

Limbon befinner vi oss i, det är när vi kryper ut ur den som det händer

PANG! Dödskär och sönderskjuten av armors pilar.

Portal

Du rör dig likt skuggor i mörkret, det förflutna knackar på.
Vad döljer du för mig när jag fortfarande står blind.

Balansgång i kammaren

Trohet i sanningens namn slutar i osanning och trots mot den ensamma personen.
Frågan kvarstår, syns jag ändå.
Tydliga resultat av smärta fryser din nästa till egenförakt.
Du avskyr ditt ego men du älskar dig själv, balansgången balanserar i din avsikt, vilken icke syns.
Skymd är sikten.
Vi laddar våra vapen för passionens parodi, redo för besvikelse, redo står vi i givakt.
Ge akt, vi kommer utan stolthet i våra hjärtan.
Pass på, ljuset syns men det fanns aldrig när vi väl klev över till andra sidan.

Smak

Doften av kvinna kröp långsamt ut ur min mun, vinterröken följde henne när de steg upp emot mörkret.
Jag följde dem med blicken och smakade min mun.
Skönhet rullade runt och snärjde min tunga.
Vi visste inte vem du var och jag var inte jag.
Mina ögon såg dig aldrig och minnet var raderat från första stund.
Vaknade i korsningen innan bron, jag står fortfarande kvar med bitter eftersmak.

Dans

Själen körar i symbios med min trötthet.
Förlikelse med mig själv när vi dansar i natten.
Vi dansar ut vår tid, våra trauman och förälskelser.
Älskar att få dansa med dig, vi rör oss ifrån våra lögner.
Rör oss mot varandra, tillsammans och inuti våra skepnader.
Trötta och härjade efter våndan som kommit inpå.
Vi lämnar oss ute för beskådning, vi skapar ett museum i vårat namn.
Allt vi sett är bara lögner, allt de ser är sant.
När du är i mitt rum skyler jag dina ögon, vill inte att du ska se mig lida.
Jag klarar inte av din skuld, spring iväg från min lögn.
Gömmer mig här under sängen, jag är fast i den lille pojkens klor.

Vetskap

Jag vet hur jag får igång dig, du är lika sjuk som mig...

Elit

Jag är ett mongo med illaluktande fötter och en konstig tro på kärlek vid första ögonkastet. Alkoholiserad domedagsmaskin som triggas igång av kaos och misär.
Tvättar aldrig mina jeans och går utan kallingar i vintertid.
Skaffar mustasch för att känna mig snygg när jag rakar av den.
Jobbar för att glömma det som vill glömmas, knarkar för att kunna skratta och varje natt somnar jag till Spongebob squarepants.

Synas

Vi skapade intrycket av förälskelse, jag tog bara flyget hem.
Du mötte mig vid containern där bakom, ja där bakom affären jag inte förmår mig att gå in.
Vintern smög sig inpå min jacka, inuti kom den långsamt.
Jag ville ha din värme, i tystnad, för oss själva.
Jag talade i kryptiska vokabulär, giftet sågs i min utandning.
Dimman av talet la sig som en hinna runt ditt sköra huvud, du var svag och jag var svagare.
Vi gick, asfalten tyngde våra steg även om den var fast under våra sulor.
Jag var ung, du var yngre. Vi var gamla men aldrig där vi syntes.
Vi kunde gömma oss, det var aldrig någon som såg för vi syntes.
Jag blundade för att vi skulle finnas, blundade du?
Vi slutade och jag slöt mig in i dig.
Jag visste inte om du ville.
Jag förstod.

Gift

Förgiftade med intryck, förgiftar vi tankar.

Vi mår illa

Känner din skillnad smärta vid övergången av tunt hav.
Fryser ditt blod när kroppen stannar av.
Stannar du kvar om dom ber dig att gå.
Har stoltheten ett krav.
Fruktar vi alla likt blickarna du får.
Stundar tiden då visheten förmår att finna passion.
Vi mår illa.

Konvers ur natten

-Nu är det snart då...
-Snart är nu, nu är vart, vart är nuet?
Vart är du då, nu då?
-Ganska nära. Oh va fint när vi ses!
-Vart är jag då?
-Du är på väg dit vi ses!
-Är jag alltid även om jag inte ser eller vet...jag känner.
-Kan kännas, vi kör!
-Nu!?
-Ja nu är tiden där den ska vara.
När kommer din uppenbarelse?
-Är vi på samma ställe?
-Vart är du?
-Vart e du?
-Okej nu ses vi.
-Inte nu, snart men nu.
-Du är där också snart.
-Jag är här.
-Stannar du?
-Ja, du kommer ju
-Du är söt. Där om en liten stund.
-Ful men snäll mitt tillstånd idag.
-Söt och glad, vi kompletterar varandra.
-Tiden är lång men natten är kort?




Vaknade med huvudet krossat under en sten.....

Vakna

Livet visar förändring då händerna analkas i botten av min ögonvrå.
När vi ser utanför och bortom vårat fönster förändras bilden med jämna steg.
Spegeln talar olika för var dag som går oss förbi.
Inom skapar vi sällan nya perspektiv, uppfattningen av våra liv är samma som en gång var.
Vi ser det som alltid var, ansiktena på dem som härskade för en dag.
Vi vaknar, jag önskar alla ett uppvaknande, idag och imorgon är vi alla kvar.

Sammanfattning ur en dag

Ondskan kom ur vågen, svepande över vårat himmelrike och oskuldsfullhet.
Kropparna skälvde av förakt mot domedagens sista önskan, vart tog friden vägen.
Köttet hittades i slutat av vägen, djupt inne i den mörka skogen som en gång var.
Frågan kvarstod, vad doldes bakom denna intrig, fanns sanningen efter slutet av denna travesti.
Mörkret hade alltid funnits även om bördan inte föddes tillsammans med oss.
Var det möjligt att vi skulle dränkas i stoftet av vår egen avsky eller skulle vi mörklägga historien som existerade i vår dåtid.
Produkten av vår rädsla dominerade även när slutet uppenbarade sig.
Långt ifrån såg vi den i vrån av vårat öga.
Fanns det ett redan fattat beslut eller valde vi destinationen med ensam hand.

Tidsoptimism

Din varma dagg har lämnat ett tomrum i min bädd.
Ett hål, din sanning var inte bättre än våran.
Ingen pionjär, ser på mig själv med flackande blick.
Upprepade signaler studsar av min rustning.
Fruktan leker med mina drömmar.
Du marscherar iväg med tiden, jag är så ung.
Tiden sätter än sina spår, klockan är tortyr.
All min sorg, min svärtas borg ryms inuti.
Vi fick dig aldrig att le, lögnerna drog oss ner.

Ord

Jag skriver efter mina egna ord.
Du ska läsa efter dina egna ord.
Mina ord läser jag ur mina tankar, lever dem efter mitt liv
Ni ska se dem ur eget perspektiv, vakna med egna drömmar i era trötta skallar.
Jag ger mitt ord men längtan efter dina tankar gör mig tom.

Ser dig, vet ej

Föddes in i ditt minne likt ett spöke vars liv kom sig utan frid.
Bad aldrig om att få vara en del av dig.
Min själ var ämnad för mig, själen får vänta.
Själen får vänta tryggt i mitt hjärta.
Du flög rakt in i hjärtat, mitt hjärta, jag tackar.
För mycket in, inget kommer ut.
Uppvaknandet kommer alltid i sista stund.
Jag älskar dig på bussen, du och jag.
På t-banan känner jag lust.
Jag vill veta, kan vi vara fria inatt.
Jag känner dig inte, min sanning och jag ljuger rakt in i mig själv.
Du är alltid vacker när min ensamhet har stundat.

Törstig

Stark står han liten, nergrävda små fötter i blötaste sand.
Minns alltför ofta hur livet tog sin väg, däri fanns det sällan ljus
Ingen början men alltid ett dåligt slut.
Tömmer de genomskinliga kropparna, var har sin sista sav då törsten vill ha allt.

I tungor

Skådar jag dig där i natten, kuvad rygg och trasiga steg.
Ser jag något där i mörkret.
Vill veta hur det känns att få röra sig framåt, jag behöver aldrig stanna mer.
Få fly dina tömda kanaler av tårar, aldrig att jag får finnas mer.
Inuti fruktade jag inget ont, ytan av skalet fruktade jag mer med avsky än av hat.
Om vi säger att det är tomt så talar vi inte samma språk, allt jag ser är fyllt men inte av saknad.
Har jag förlorat ser jag än ingen förlust.
Hon bad om mitt hjärta, inget hon kunde få. Jag gav henne ryggen, fanns inte viljan av två.

Bredvid

Jag vill läsa dina memoarer under skuggan av dina ögon.
Dränkas i din svett av plågade nätter.
Förbjudas att träda in, du låter mig våndas medan du dör.

Blank

Tryckt in mig själv i ett hörn, omkring mig står jag med kalla kårar.
Fröjdades i färden mot trolöst slut, jag vaknar i tysta landskap.
Jag hittar alltid en väg ut, dörrarna är många och gläntar gör den som är mig rätt.
Mörka skuggor som skingrar mina tankar, avleder och lurar.
Dömer mig gör den som inte är med mig, den som är mig.

Brinnande små liv

Kärlekslösa barn dansar omkring, små nätta steg och tomma blickar.
Svarta lågor brinnande runt magra kroppar.
Trasiga skrik och tysta hjärtan, dansen tar aldrig slut.
Vackra små barn, en sluten cirkel i panik.
Vi skrattar i krossade drömmars historier.
Likt sagor med meningslösa slut.
Vi dansar, vi brinner, vackra barn det är vi.

Tyngda fasader, speglar som inte känns oss vid.
Plågade små liv och hjärtan så sköra, huden tunn vi kan se inuti.
Ni gav oss inget val i det vi kunde bli, dansen tog oss och ur askan inget liv.
Brann det gjorde vi, brände, det gjorde ni.


Fruktan av mörkret vi dansar med döden det enda vi känns vid.
En sista dans går inte att förneka, vi är barn som tagit ett beslut.
Vi stal kärleken hos dig, stölden gav oss ingen rätt att bli älskade.

Två minuter av mitt liv

En slutgiltig destination i hopp och i tron, förfalskade själar skymtar förbi.
Vi drömmer om saknaden, inatt är du min.
Skepnader tar vid en gåva tom, förbrukad i otid. Vår tid är nu.
Skelettet i var mans garderob skapar inga lögner om vi låter det döljas i tysta hem.
Fruktan att bli funnen söndrar var dag som tar vid.
Vi finns där i nattens mörker, i dagens ljus vi fångar liv.
Sömnen är en dygd i trasiga förflutna, tröttheten ett kall på hjälp.
Jag somnar aldrig stilla för dagen gryr.

Betongbarn

Mellan fyra väggar av betong har jag mitt bo, trångt och kvävande smyger de sig inpå.
Jag har bott under ett träd, skimrande i varje stråle som bröt grenverket mot min hy.
Skogen var tyst men full av liv, vi talade inte samma språk men oftare än jag talar nu.
I betongbarnens värld växer det smågrus i var hjärta.

Det är natt min vän

Ska jag älska dig inatt min vän. Ska vi blunda och längta oss bort, ensamma.
Kan du älska mig idag min vän imorgon finns jag inte där för oss.
Kommer du att hata när jag gått min väg, kommer du sakna när jag försvunnit ur din tid.
Vill du ta mitt liv min vän, mina ögon kommer du inte se när du dräper mitt minne.
Jag dör ifrån dig, i tystnad går jag min väg. Inget att sakna, ingen längtan efter det som varit.
Jag gråter åt dig, tårar jag sparat för dig. Inga droppar är sig lika men alla är kalla.
Min vän jag fryser så utan dig, värmen har jag lämnat hos dig. Vårda den åt oss är du snäll.
Jag älskar dig, den enda kärlek jag har ska du få innan jag lämnar dig ovan jord.

Smärtan jag ger oss

Natten födde mig ur sitt tomma sköte. Starka händer slet mig ut in i tomheten.
Kraftlöst tog jag mina första steg mot undergång.
Morgondagen kommer aldrig gry på denna plats när ensamheten är min enda vän.
Jag ser er inte, tomma tankar är tomma ord. Tömt hjärta och dränerad själ.
Jag är ni men jag ser bara mig själv.
Massproduktion av förnekelse, vi kommer aldrig att finna varandra.
Vi är de som gått på gatan, transperanta kroppar på stenbelagda vägar.
Jag älskade min ensamhet såsom mitt hat älskade mig. Mina ord var tomma, jag sa ingenting bara det ni ville höra.
Jag äter ditt hjärta, min hunger är stor.
Din kropp är min borg för en stund.
Frukta mig, dock vill jag er inget ont men det smärtar.
Lägg dig här bredvid även om du pinas, vi delar lika.

Otakt

Dina sängkläder doftar sött och rent, får jag krypa ner.
Fukten under ditt tunna täcke stillar min hunger för en stund.
En skör silkeshinna lägger sig tillrätta över min tyngda kropp.
Får jag komma in.
Natten gör ljudet av dina andetag lik vågor mot sand.
Känner mig vilsen, en avskydd mal utan ditt ljus.
Andas in din nakna nacke när jag kryper tätt intill.
Varför låg vi där ensamma.
Ljuden har tystnat, två hjärtan slår, otakt är det enda vi hör.

Kärleken var oss inte blind, den såg för mycket.

Vi blundar

Du är så vacker, jag blundar när du går förbi.
Undviker att följa de steg du tar. I din skugga jag vandrar med trygghet likt ett teatraliskt försvar.
Det brinner inuti, blod ur mina ögon en röd pöl under mina trasiga skor.
Du doftar som ur tusen gravar, mitt liv var aldrig värt mer än dig.
När vi andades kväljdes jag öken från mitt hjärta, sand och sten begravde mig från insidan.
Du tog mig, ett trasigt stycke svalde du långsamt ner.
Genom mörka passager fann jag dig aldrig mer.
Inuti fann jag svärtan som hade lyst igenom din sköra hy.
Jag stod med ditt hjärta på mina tunna axlar, jag grät blodet du bar på.
Mitt eko ropade tomma tankar i ditt öde landskap.
Min röst krossade dina väggar när jag vaknade och ville hitta ut.

Känner du fortfarande min nakna kropp djupt inuti, jag är så vacker att du blundar när jag går förbi.

Han sitter där bredvid

Det sitter en liten pojke bredvid, ögon så blå och hjärtat rent. Han känner mig.
Oskuldsfull och vit, en skugga av det som var.
Han sneglar på mig med dömande blick, gröper ett hål i mitt inre. Svärta som vill ut.
Talar till mig med oavbruten stämma, ord som jag inte längre vill förstå.
Jag vet inte vem han är, bara vacker att se på.
Länge sedan jag släppte hans hand, decennier sedan jag tog mina första steg mot det som är.
Jag känner hans närvaro som dväljs djupt inuti. Jag skadade dig, du gråter än, djupt inuti.

Jag ser dig sittandes i mitt mörka hörn, gråa ögon och ditt hjärta ruttnande i din egen hand.
Du är så liten och ful, en avkomma från smutsig själ.
Jag gråter sten i mitt hjärta när jag ser vad som skapats.
Du talar till mig ord som jag inte vill förstå, manipulerar det liv jag har kvar.
Jag slog dig fördärvad, i spillror kan jag inte se hur vacker du är.
Ditt porlande skratt, din ljusa hy, skimrande ögon och ljuset kring renaste kött. Krossade din fasad med min egen avsky.
Du har långsamt somnat in, jag lämnade dig för att du inte längre förstod.

Skyndsamt, syndsamt

Uti en park under en sten satt ett troll med långa ben. Livet var kort och då tiden var knapp han skynda än hit och försökte va rapp. Långa ben blev ett knasigt bestyr, han snubbla mest för jämnan och klockan blev yr. Ja tiden hann ikapp och i kistan femtio nålar däri satt.

Att skriva ett avsked

Allt vackert har jag fått uppleva men ingen glädje har jag känt.
Jag har bara skyndat fram emot porten, sprungit och aldrig haft tid att se mig om.
Varje morgon har jag mött med avsky. Solen som långsamt sipprat in har bränt mina ögon.
Har fått äran att bli bemött av kärlek. Kärleken har aldrig fått mitt bemötande.
Dagarna stressar mot mitt avslut, ett lugn som sakta kommer skölja över mig.
Inget tacksamt farväl, önskar att allt tillhörande min existens kunde gå under med mig.
Sanningarna om livet har jag fått erfara och lusten har långsamt försvunnit ur min själ.
Jag har gått i tystnad inuti en illusion av förskingringar.
Kommit så långt ifrån mitt hjärta att jag inte längre känner att det slår.
Jag står på tröskeln nu, blickar framåt in i ingenting som är mitt allting.
Jag är mitt allting. Jag är åhöraren, betraktaren, ni är minnesstenen.
Jag såg skönheten där jag ville se den. Jag var en gång betraktaren av det jag inte såg.
Åhöraren som var döv. Tolken av ingenting i mitt ensamma liv på väg mot döden.

Ytan av det som talades

Allt det du sa, inte det jag hörde. Önskan efter en lögnaktig saga.
Allt det jag hörde, inte vad du sa. Hoppades på dövhet i varje nytt ord av dina andetag.
Det din tunga sa mig kunde jag bara urskilja genom dina ögon.
Mina ögon sa mig mer än vad jag ville höra ifrån din stängda mun.
Krusade minnen, fruktan av att vakna upp i det som varit.
Druckna timmar i längtan som förstör, längtan jag förgör.
Fruktan av att se det som mina ögon blundar för gör mig blind för verkligheten.
Jag gör en resa inuti mitt tomma skal.
Skär upp min kropp, varsamt jag känner fortfarande smärta.
Hårt läder din kniv bör vara vass. Den var alltid vass.

Funnit

Jag hade funnit kärleken men hon fann aldrig mig.

Hjärtat och döden

Jag dödar min hjärna för mitt hjärtas skull.
Sluta blöd dina falska droppar, förgifta inte mitt sinne.
Jag hatar dig, mitt eget hjärta.
Om jag varit stark nog hade jag slitit dig ut ur mitt kött med aggressiva fingrar.
Jag dödar min hjärna för din skull, för att kunna leva utan fruktan för dig mitt hjärta.
Du är bara ett minne som ska kastas ut, all kärlek som pissar på mina fötter.
All kärlek inom mig ska jag slita ut, isär, misär.
Du ska ruttna i mig, förtvina i sorg och galenskap.
Långsamt, långsamt skall du pinas så som du pinar mig.
Jag känner dig bulta, känner en yxa, en hammare och ett städ.
Vad har jag skapat ur skuggan som lämnades kvar hos mig.

Min Isprinsessas Saga

Du är alltid i mitt hjärta hur jag än försöker ta ditt liv.
Hur kan någon skimra så ljust när jag översköljts av min egen smuts.
Varför står du alltid bredvid, närmre än min egen skugga.
Hur ska jag kunna andas när du försvunnit ur min tid.
När får vi våran klocka att stanna, stanna i frid.

Hur kan mitt öga lura mig så, i varje reflektion av glas står du där naken.
Varför hoppas jag att du ska finnas där bakom varje hörn.
Jag ser dig i varenda vacker detalj, allt njutbart det är du.
När musik flyter genom mina öron då är du varje ton.

Varför dansar du i mina vener i vacker kalabalik.
Du styr mina händer över ditt lena landskap när jag somnat in.
Hur kan du viska sött när jag inte ens kan se dig.
Du är mitt hjärta, en vacker liten saga utan ett slut.

Ensam tolk

Jag skriver detta för dig som kan se inifrån någon annans ögon.
Låter dig som kan uppleva sanningen bakom min fasad läsa mina ord.
Till dig som kan tolka efter den andra människan utifrån dennes upplevelser, språk och kunskap.

Du som inte ser den andras nakna kropp när du själv står naken.
Till dig vars tanke bara lyser för din egen ensamhet.
Jag låter dig inte läsa med blinda ögon du har aldrig använt din känsel.
Jag har inget du vill förstå, inget du kan förstå. Bara tolka efter eget huvud när det handlar om mitt hjärta. Klä av dig först, jag har alltid velat se dig naken.

Clownen Jag

Drömde om dig inuti en sång och vaknade under sängen. Där fanns bara dammråttor och trasiga leksaker.
Clownen log ett småaktigt leende, stirrandes på mig med lögn i sina ögon. De hade något att dölja, kunde jag lita på honom. Hans innanmäte var trots allt gjort av halm och gammalt tidningspapper. Skärande rysningar vibrerande genom min ryggrad och den försvann.
Ur en dröm med sången stilla i mitt huvud var det svårt att hitta ut, även under min egen säng.

Krypandes in i tunneln som jag skapat av siluetter från förfallen värld.
Din sång var min ledande skugga, jag var bara ett barn från min egen fantasi.
Skulle jag lyssna på sången eller förtäljde den bara min egen galenskap.
Eufori av skadad kärlek, jag är bara ett barn i min egen tanke.
Glödgande ögon av galenskap när jag ser mig själv inifrån, igenom clownens små svarta hål.
Vem är jag när uppvaknandet sker, när alla melodier har tystnat och jag får lyssna på mig själv.
Ett barn drömmandes om vuxen kärlek.
En man drömmandes om ett barns förälskelse.

Konsten att komma i tystnad

Jag kom, du var tyst.
Jag var tyst, är tyst.
Jag kom men kommer aldrig mer.
Vi är tysta då vi ser varandra genom frostat glas.
Du kom tyst, tyst i mig kom du.
Vi kom när tystnaden talade mer än vi förnimde.
Jag skrek djupt inom mig, du skrek längs mina vener, glassplitter in i hjärtat.
Vi kom tillsammans, vi njöt enskilt och ensamt.
Jag dog samtidigt som saften trängde ur mitt kött.
För mig var du redan död men din kropp värmde skönt.
Jag kom med döden och dog i lustan.
Döden som skapar liv när jag kom inuti dig.
Varmt och djupt inom dig, känner du inte min kyla.
Vi kommer, men aldrig mer tillsammans.

Koden

Så fort jag knappar in koden så står du där bredvid.
Med siffrorna som minne kan jag inte gräva ner dig djupt.
Jag gräver bara ner mig själv och det är kallt under snön.
En siffra till ett fyrtal och våra åldrar spelar sin roll.
Vi kunde lika gärna skiftat för ingen av oss hade mer kontroll.
Ironin har sagt sitt och jag ville aldrig flytta in.
Med talet i mitt sinne kommer du aldrig flytta ut.
Jag slog de fyra talen hos dig kom jag knappt aldrig in.
Stod jag där vid farstun fick jag sakta backa ut.
Fyra tal som minner om kaos och lustans lag.
Alla tal de brinner och lämnar svarta spår.
Koden som jag slog blev aldrig mer sig lik.
Koderna blev flera och störta i kalabalik.