Att skriva ett avsked

Allt vackert har jag fått uppleva men ingen glädje har jag känt.
Jag har bara skyndat fram emot porten, sprungit och aldrig haft tid att se mig om.
Varje morgon har jag mött med avsky. Solen som långsamt sipprat in har bränt mina ögon.
Har fått äran att bli bemött av kärlek. Kärleken har aldrig fått mitt bemötande.
Dagarna stressar mot mitt avslut, ett lugn som sakta kommer skölja över mig.
Inget tacksamt farväl, önskar att allt tillhörande min existens kunde gå under med mig.
Sanningarna om livet har jag fått erfara och lusten har långsamt försvunnit ur min själ.
Jag har gått i tystnad inuti en illusion av förskingringar.
Kommit så långt ifrån mitt hjärta att jag inte längre känner att det slår.
Jag står på tröskeln nu, blickar framåt in i ingenting som är mitt allting.
Jag är mitt allting. Jag är åhöraren, betraktaren, ni är minnesstenen.
Jag såg skönheten där jag ville se den. Jag var en gång betraktaren av det jag inte såg.
Åhöraren som var döv. Tolken av ingenting i mitt ensamma liv på väg mot döden.