Flykt eller självförsvar, destruktivt beteende.

När allt jag har är slut, in i min skog jag går, vill aldrig hitta ut.
Om du letar finns risken att du vilse går, lagt ut mina villospår. Kommer va dig osynlig även om du hör mitt hjärta slå.
Jag ser dig på avstånd bland skog och sten. Träd som vuxit sig starka, stigar som jag låtit växa igen. Kan inte nå fram. Kärleken är stark till dig.
Bland sly och snår hör du mitt hjärta slå. Jag låter dig inte finna, stigen är borta även om kärleken består.




Jag lärde mig flykten alltför tidigt, lärde mig ta till flykt på egen hand.
Att jag ens behövde lära mig gör ont än idag, kommer vara smärtsamt även i framtiden.

Första gången va på en cykel, min lilla rosa BMX.
Det bråkades, skreks. Jag förstod allt men ingen förstod att jag kunde uppfatta.
Försökte göra saker som jag visste att jag njöt av, hopplöst icke fungerande bara förvirrande.
Jag satte mig på cykeln som var splirrans ny, cyklade runt inomhus i en cirkel. Vardagsrum, runt trappen och ut i köket.
Jag hade lärt mig att tömma skallen, slutade se och höra på det som hände omkring mig.
Det hjälpte mig ett tag framöver när åskan gick igen, när allt bröt loss!
Det blev mer muller, för mig allvarligare substitut som fick mig till att må fint för stunden.
Bara jag vet vad som gjordes, ingen annan såg vad som hände.
Jag var bara en buse som gjorde djävelskap, en missanpassad pojke utan uppfostran.

Allt fortsatte i vanlig ordning, jag hade hittat mig själv i detta destruktiva beteende, jag mådde bra fick jag för mig. Det jag inte visste då var att det skulle skada mig mer än det hjälpte, det skulle fortsätta, sätta sig så djupt så jag inte visste vem jag var. Kunde inte avsluta!
Jag hade bekommit en av dem som skadade mig, en av dem som jag hatade!
Men flykten blev jag en djävel på. Supa, knulla, knarka, röka, äta, spy, hata, svälta, träna. Några av massvis av flykter, Allt som fick mig att må bra var destruktiva saker, saker som skadade mig, som jag var van vid, att bli skadad. Inte kunna skydda mig själv från omvärlden när jag behövde det.
Jag såg till slut att allt jag gjorde som fick mig att må ''som jag skulle'' var en sorts flykt, jag mådde aldrig bra. Inte en sekund hade jag en trivsam känsla i kroppen, förutom då jag skadade mig mer.

Jag rörde på mig igen, precis som cyklandet. Tjugo år senare knöt jag skorna och gick.
Jag gick igen, men flydde inte. Vart inte destruktiv i mitt beteende. Tog min ryggsäck i dubbel bemärkelse, satte av mig den ibland men glömde den aldrig
Slutade faktiskt på en cykel, men blå och ful denna gången. Inte rosa och tuff som den förra.
Cirkeln var på ett sätt sluten där, jag började om. Fick kontakt med någon jag inte pratat med på 25 år. Cirkeln är sluten och nu ska jag se till att färglägga den, rosa och blå tror jag bestämt att det får bli.

Outtalad konflikt

När du ser mig blir dina ögon svarta.
Ett tomrum mellan vårat kött.
Saker talas men vi säger varandra ingenting.

Du bygger upp muren som skydd för att inte visa vem du är.


Att en människa inte alltid uppskattar en är inget ovanligt eller konstigt överhuvudtaget. Att en människa utan en egentlig orsak tycker illa om en annan är däremot ett fenomen för mig.

Inget har sagts eller gjorts för att skada varandra, det är bara enväldigt förutbestämt att konflikt ska uppstå.
Hemskt att uppleva när energier tas utan att ge något.
En människa som mår så pass dåligt att den i sitt djupaste sinne är tvungen att avsky.
Skapar en konflikt som syns men inte hörs.

Konflikten kan brytas om den ena sunda parten tar tag i det. Beter sig tvärtemot vad den andre gör. Älskar, lyssnar, ler och viskar tysta ord om allt det vackra där positiv energi kan hämtas.
Att uppleva någon som är så stark som kan bryta en annans mönster utan att falla in i det själv gör mig tillfreds, ger mig något sorts fjantigt hopp om människans kärlek till varandra.
Att kunna stå emot fallet in i mörka tankar hade gjort mig stolt.

Jag är stolt!

Kan du va stolt över det du kämpar för, för vad är det du kämpar för,
vad är det för något du vinner?

Smärta ''kaos''

Precis som om jag inte får det, något jag inte når. Klöser, skriker, bankar, slår. Förlöser all min smärta mot det jag vill förstå. Allt kommer mig så närma, försvinner snabbt ändå. Greppar och klänger mig fast, repet är halt jag faller snabbt.
Långt iväg och tiden känns knapp. Stå fast. Vänta en stund, då smärtan är förlöst då du nått den punkt där allt du inte nådde, du kommer att förstå.


När man känner den där ovissa vilsenheten. Det som kan göra så ont, förvirra en så inte ens köttet på din kropp vet vart det ska ta vägen.

Jag har känt den alltför många gånger.
Jag har lärt mig efter alltför många gånger att jag då måste stanna upp och andas.
Låta smärtan göra sitt, den är en del av hela processen.
Jag skapar den själv, smärtan!
Ingen annan som gör det jobbet åt mig.


Saker som jag med all säkerhet vet är ouppnåbara och smärtfulla, klänger mig fast vid dem.
Går vilse, skapar kaos för dessa saker är flyktiga.
Jag överdriver den lilla smärtan vi alla människor skapar, överdriver för att känna riktiga känslor. För att sedan kunna koppla av och känna mig tillfreds av att allt är bra.

Ja, när smärtan är förlöst så är dimman i mina tankar skingrad.


Skrattar åt mig själv, hysteriskt skratt i hela mitt hjärta.
Avskyr kaoset, letat efter substitut för det på alltför krångliga vägar och knöliga stigar.Har varit många.
Snart andas jag och ser bakom kaoset och problemen som står där som en betongvägg.

Kaos och problem kommer alltid finnas när det är dags att bryta något, men snart skapar jag inte dem på egen hand även om jag skapar min egen verklighet.
Kaos är snart något mycket mindre, nästan förbjuda ordet i dess nya sammanhang, men kaos kommer bli en punktering på däcket eller en glömd räkning.

Kaos är något man skapar själv, knasigt men sant och skrämmande.

Det är smärta och så länge du inte drivs av någon sorts fetisch håll dig undan kaoset för det kan olyckligtvis bli din nya fetischism.

Ärlighet

Jag blir lätt rädd när någon är mig ärlig,
blir lätt rädd när jag själv är någon ärlig.
Mest rädd blir jag när oärligheten har fått gro.
Satt sina rötter så själens sinne inte får någon ro.

Spegelvänder mina tankar.
Ärlighet varar längst, är det så det är?
Är det inte så att jag kan mista mycket av det jag håller kärt när ärligheten visar sig,
har jag alltid varit oärlig innan sanningen träder fram ur sitt ljusa skynke?

Jag blir rädd när någon berättar mig en sanning som kan vara svår att höra.
Jag är rädd när jag är tvungen att bära fram sanningen, när jag vet att personen jag berättar för kommer bli sårad.
Jag vill inte såra och absolut inte bli sårad själv.
Det gör ont! De vet väl de flesta levande varelser att det gör.

Jag får överväga mitt beslut om att berätta helheten i historien, vara beredd på att jag kanske gör någon illa, att jag skadar mig själv. Allt har sitt pris!

När sanningen kommer fram är det mycket enklare att visa sitt rätta jag. En skön känsla som sprider sig i kroppen, känner sig hel och fullbordad.
När den känslan kommer så har du inte gjort annat än vunnit något.
Jag mister inget när jag är ärlig. Jag vinner min självkänsla, vinner en annan människas förtroende. Förtroende är skyggt och jagas det bort dröjer det länge innan det kommer åter.
Vi vänder lätt på det och tror att vi förlorar med sanningen, man blir rädd och vilsen när det egentligen är tvärtom. Människan har ett större förtroende för varandra än man vågar inse.
Vi blir skeptiska och misstror andra för att vi blivit lärda att sanningen kan smärta.
Det är fel, fel, fel en sekunds smärta absolut, men det övergår till en livstids egenkärlek en fridfull sinnesstämning, där du lär dig älska andra likt du älskar dig själv.

Men visst är det hemskt att vara ärlig ibland, såra någon för stunden.
Mest skrämmande är väl ändå att vara ärlig för sig själv?

Lögn

Jag blir lätt rädd när någon ljuger.
Skrämd när lögnen kommer från mig själv.
Mest rädd blir jag när lögnen har fått gro.
Satt sina rötter så själens sinne inte får någon ro.

Jag ljög för sista gången då rädslan av att såra någon annan uppenbarade sig.
En egocentrisk tanke, det var jag som blev rädd.
Blev den andra människan rädd, ledsen kanske?
Både och om jag får gå efter eget sinne att se på saken.
Det får jag, jag är egoismen själv.
Är inte du det?

När man ljugit för någon man älskar, ja va händer då?
Va händer?!
Jag kan inte se mig själv i spegeln och riktigt uppfatta det jag ser.
Det är inte jag som ljugit, det är människan som speglar sig i min hallspegel.
Vem är du?
Man flyr från det som gör ont. Man förblindar sig själv sin själ sitt hjärta.
Vill inte ha med människan som står i din hallspegel att göra med, det är inte du, jag.

Rädslan av att såra någon annan, va handlar den om?
Egoism sa jag, klart det är! Det finns ingen annan än dig själv som du bryr dig om
och förhoppningsvis älskar så mycket som du gör, som du känner mer väl.
Du kan bara spegla dig själv i dig själv. Hallspegeln gör det bara enkelt att fly från dig själv.
Så spegla dig bara, gör så! Men gör det i din egen egoism för det är den som allt handlar om.

Empati: förmågan att ha medvetande om andra personers känslor, för en annan människas skull?
Empatin behöver inte alltid finnas där. Du har en annan verklighet än den sårade kanske.
Jag kan inte sätta mig in i en annan människas smärta bara för att jag enligt samhället måste känna empati för alla, jag kan inte förstå allt som du/ni känner.
En människas smärta kan va en förlorad teddybjörn den andres en förlorad familj.

Men visst är det läskigt att göra någon ledsen, att se en människa mista förtroendet för en.
Särskilt ont gör det när man trodde att man kunde lita på sig själv.