Bords Bön

Kära mat.
Vi tycker så mycket om dig att vi kan äta upp dig.
Det ska vi oxå göra men först vill vi tala om för dig hur vacker du är, hur god och nyttig.
Vi önskar att oxå vi vore det.
Själv ska du försvinna såsom och vi en gång, men djupt i våra magar ska vi länge minnas dig.
Din ande ska sväva över bordet salig i åminnelse.

Amen

Finaste människor ni gör mig så lycklig.
Mina ögon tårades äntligen när jag fick denna underbara bön.
Känns så otroligt vackert att ni tycker så fina saker om mig.
Ofta glömmer jag bort att jag är en fin människa, men blir påmind när jag möter så underbara personer som ni är.
Ni är vackra, har varit goda och nyttiga för mig.
Tack!

Ett nytt kapitel tar sin början nu.
Jag lämnar saker bakom mig och tar ett nytt steg in i framtiden.
Vet inte vad som döljer sig bakom ridån och det känns otroligt spännande
att få se vad när den går upp.
En kabaré av frestelser, utmaningar, glädje och sorg.
Jag är beredd!

En tanke

Jag tror det är många som tycker att livet i sig är smärtsamt och väldigt jobbigt.
Vissa tvekar på om de står ut med det som har givits dem, rättare sagt det som dom har utvecklat. De flesta står nog ut för att livet är väldigt härligt också.
Vi klarar av livet för att vi har vänner, flick-pojkvänner, familj, årstiderna, naturen. För att vi hjälper varandra genom livets labyrint.
Det finns stormar som är starka men aldrig starkare än en själv. En ibland förödande storm som dock tar med sig regn till torra fält, röjer skogar för att nya unga ska växa upp.
Ju häftigare storm desto fortare förbi, gäller bara att lära sig uthärda och utnyttja dem. Se det goda som stormen lämnar efter sig.

Att gråta

Stänger mina ögon, försvinner ut ur min labyrint.
Står på klippans kant med avgrunden nedanför.
Tar ett steg iväg från min kropp för att se mig blöda.
Stänger mina ögon och tittar djupt in i min själ, ser på medans jag dör.
Låter mina tankar dräneras, jag blir galen.
Vill bara släppa floden lös, låta min hjärna rinna ut ur mina ögon.
Hjälp mig gråta när jag inte kan.
Mina tårar fräter sönder mitt inre för att hitta ut ur min kropp.


Det var väldigt längesedan jag grät. Jag gråter bara på bio och inte av sorg.
Gråten står mig upp i halsen ibland men den vill absolut inte ge med sig och hitta ut.
Jag kräker på det, jag vill kunna gråta när jag behöver det. Lätta på trycket.
Jag tror att gråten måste få komma ut ur en annars stannar all sorg och det onda kvar.
Eller får man hitta andra sätt att dränera sig på, stänga in allt och glömma bort att man behöver släppa en tår ibland.
Kan inte reda ut varför jag inte gråter när jag är ledsen. Jag kanske inte är ledsen på ''riktigt''.
Jag känner sorg och mörker, ensamhet och självömkan. Jag har varit väldigt ledsen ibland, alltid vågat visa hur jag mår. Det handlar inte om att jag är rädd för gråten, blir rädd när jag inte kan gråta. Omedvetet har jag kanske stängt av tårkanalerna. Kanske Varit ledsen för ofta så att tårarna tagit slut. Jag har inte rätten kvar att gråta, det får kanske va slut med det nu.

Tänk om man inte fick gråta för sin egen kropp. Jag hade nog exploderat till slut men jag hoppas på det bästa. Gråten kommer nog snart.

Behov och styrka

Hmm, vad gör jag när behovet finns kvar men inte människan, inte tingesten?
Ignorerar mina känslor, stänger av det jag känner och låtsas att jag inte bryr mig?
Blir knäpp på mig själv!
Jag kan inte stänga av för saker som jag har ett behov för, jag är inte svag i min själ, jag är svag för vissa saker, för vissa människor.
Svaga människor är dom som lyckas stänga av. Har alltid trott att det är dom som är starka.
Styrka är att våga visa, känna och berätta för sin omvärld vad man tycker och känner.
Lägga upp sitt hjärta på ett silverfat och låta alla ta för sig. Här är jag!
Just nu gör jag ingenting, känner mest bara.
Behovet finns kvar och jag ska låta mig själv känna utan att styra så mycket, det kommer alltid till mig när jag behöver det som mest, när jag slutar leta så finner jag.

Tomrum

När man pausar mellan allt som händer dyker tomrummet upp.
När jag utför något känner jag mig hel, när jag älskar någon eller något, försvinner känslan av tomhet. Men jag kan inte leva i full aktivitet dygnet runt, jag kan inte springa bort från den mörka gropen som ständigt finns där.
Så fort jag slutar älska eller märker att jag inte är älskad i stunden känner jag att det fattas något. När jag inte är uppe i något göromål sitter jag och skakar av köld och rädsla, mina tankar är ''orena''.
Jag har inte själv valt detta sätt att leva. Jag skulle gärna velat sitta rakt upp och ner och inte lyfta ett finger. Det händer väl, dock alltför sällan. Måste nästan alltid droga min hjärna med något substitut. Träning, mat, film, sex, jobb, läsa, skriva. Gå upp i allt annat. Jag är absolut inte ensam om detta fenomen, jag är dock uppmärksam. Det kan smärta, tror väl ändå att det är till det positiva.
Mitt huvud slutar aldrig att surra, ibland tror jag att jag håller på att bli smått tokig.
Hur mycket jag än sitter och funderar på det så är jag ganska hel egentligen, kan inte hitta det där som skapar tomrummet. Har jag bara hängt upp mig i en sorts tankeverksamhet som spärrar mig. Kan det vara så enkelt. När jag skriver det så känns det som sanningen.
Många frågor dyker upp i huvudet, ska jag dejta någon, ska jag ut och kröka, ska jag resa, höra av mig till de damer som uppskattar mitt sällskap. Jag vet att det kan döva tomrummet för stunden. Jag gör inga av de sakerna, inget jag behöver. Så vad behöver jag, är jag för extrem i mitt tänkande och inte tillåter mig själv att göra ting som alla andra gör. Försöker jag bara bryta ett väl inpräntat mönster för att bli den hela människan som jag egentligen är.
Jag skiter faktiskt i det mesta, alltså jag bryr mig väldigt lite om vad folk tycker och tänker. Avskyr folk som analyserar mig, blir upprörd när någon försöker va sådär äckligt empatisk. Bryr mig inte vad jag bär för kläder vilken musik jag lyssnar på, vem som är med vem, vem som gör vad. Jag vet vad jag gör.
Vem som helst får tro vad dem vill om mig, jag vet sanningen. Även om jag ljuger så är det min sanning.
Tomrummet finns egentligen inte, det är vad jag gör det till, vad jag tillåter mig själv att göra.
Nu tillåter jag mig själv att inte läsa igenom det jag skrivit, jag vet att det kommer uppstå ett tomrum då, bli missnöjd med mina speglingar och tankar. Mina ord är rena mina tankar har skingrats. Jag har fått en stund för mig själv.
Tack!

Närhet

Hon ligger där naken och visar mig allt, ända inifrån sin djupaste själ.
Jag ser dig mer än du tror.
Hon ligger där tyst, låter sina ögon viska de vackraste färgerna.
Jag hör allt dom säger.
Vartenda liten rörelse hon gör talar genom hela mig.
Även om hon inte vet så upplever jag allt det där hon ger mig.

Känner all smak i vartenda droppe av hennes stora hav.
Doften från hennes kött gör mig levande, sötaste doft från äldsta skog.
Hon ligger där naken och jag tätt intill. Två kroppar som andas varandras syre.
Min öken får liv, sanden blir våt.
Hennes lugna hjärta i skönaste barm vaggar mig till sömns.

Avskildheten utan ondo

Det är kanske kallt ibland, det väljer jag själv.
Svart och trångt även om världen känns öppen.
Mitt täcke är unket och sängen knölig likt stenläggningen utanför min dörr.
Allt det väljer jag själv, jag vill känna allt jag uppbringar från mitt inre.
Jag står alltid för mig själv, sällan släpper jag någon inpå.
Får du va inuti mig, knäcker du skalet.... då är jag din.

Jag väljer mig själv för jag behöver bara höra mitt eget eko slå mot väggarna.
Jag vet att jag aldrig står ensam och rädslan infinner sig sällan i mitt hjärta.
Avskildheten är den enda jag kan lita på, min vän som aldrig sviker.
Du finns alltid där när jag suktar efter mig själv.

Aldrig upplevt inget att mista

Om du visste vad jag vet om krokiga vägar, nätter som aldrig gryr.
Du vet ingenting om smärtan när jag haltar på min fot.
Du kan aldrig känna det jag upplever.
Du kan aldrig säga när jag är ledsen, du ser inte när jag är sårad.
Jag vet inte själv när jag ska gråta, på bio när hjälten dör eller kanske när jag inte får höra allt det där från dig.
När det svartnar i mina ögon är det kanske hat, något som gjort mig ont.
Bara sårad för nåt jag aldrig fick uppleva, ledsen för nåt som inte fanns.
Ensam för att jag inte längre hör ditt hjärta som slår.

Du kan aldrig höra mig mer, ser du mig är det en illusion av längtan.
Du har aldrig upplevt mig så du har inget att mista.
Har varit naken men aldrig utan skydd.
Låtit dig lyssna på mitt hjärta, du har dock inget hört.
Försökt att släppa in dig men det fanns ingen att öppna för.

Jag kan aldrig säga när du har ont även om du går med krokig rygg.
Jag kan aldrig höra ditt hjärta, det slutade slå när du mötte mig.
Du stängde av när jag ville in.
Vad skrämde dig, det var något jag aldrig såg.
Jag slutade leta när jag stod öga mot öga med mig själv.

Vi vet ingenting om varandra, känns som en viskning genom tusen öron.
Den där stenen på botten av sjön som jag aldrig sett.
Kallt så kallt, när jag ser dig fryser mina ögon till is.

Att hitta hem

Jag har mina rötter nånstans där jag inte ens kan se att mina fötter vill stå.
Har försökt slippa va med mig själv, samarbeta i det jag lever.
Ska det vara så svårt.
Varit nära mig själv dock alltid i min egen skugga.
Har inte sett vilken väg jag tagit bara funnit att det varit den som gått långt bort.
Jag har hört min röst från förr, blickat tillbaka men har aldrig riktigt förstått.

Vaknat tusentals mil hemifrån, öppnat mina ögon bredvid en främmande människa.
I ett skogsparti ensam men längtansfull.
Jag har gett mitt kött och min själ till mörka sinnen och kalla lustar.
Jag ville bara hitta hem, mina rötter har vuxit sig alltför långt ifrån trädet.

Vart ska mina fötter stå när det är blött och vasst i vartenda steg jag tar.
Vart ska mina rötter få frodas när jorden är torr och död. Där maskarna försvunnit alltför längesedan.
Mitt kött är det enda jag har kvar när jag ligger i min grav, maskarna ska få frodas i min jord, det enda jag lämnar kvar.

Blåsa bort

Jag måste blåsa bort även om du inte vill.
Du vill ha mig kvar men mitt hjärta får inte följa med.
Utan mitt hjärta kan jag inte leva klart och älska som jag älska vill.
Det är kärlek i gråa toner, hjärtat i moll.

Så vacker, men kärlekslös längtan vill jag inte ha kvar.
Önskar du var hel, att mitt hjärta fick vara med.
Ville hålla ditt hjärta i varma händer utan att svika, aldrig svikta.
Man är alltid två men står den ena fast i det som varit så står man själv.

Måste blåsa bort ett tag även om jag inte vill.
Vill ha dig kvar men mitt hjärta vill jag inte ha svart.
Med ett hjärta som är svart kan jag inte ens älska dig.
Det är förvriden kärlek, en svärta i mörkaste skala.

Ett glas lycka av mörker

Bakom min spritdränkta fasad finns en pojke som bara vill passa in.
Bakom masken är tryggheten en naken illusion.
Lögnen som varar tills morgonen därpå, smutsig och grå.
Lugnet döljt i dunkel och misär, luckor som uppstår för att jag skäms för det jag gjort för den jag är.
Gatstenarna stora som berg, vägarna som en labyrint. Hittar aldrig ut, hittar aldrig hem.
Snavar och grubblar mig fram, skrapar mina bara knän. Vatten i varje rännsten, blöta kalla fötter.
Smärtan smyger på när glaset av rus försvunnit bakom hörnet.
Ett glas för mycket och allt blir vackert, ett glas till och den pojke jag var finns knappt kvar.
Påhittad kärlek, en tragisk karneval av lycka.
En spritdränkt fasad gör pojken till en man.







Det är så äckligt enkelt, en mun full och ångesten försvinner.
Ytterligare en klunk och empatin är som bortblåst.
Tar ännu ett glas och sympatin är som försvunnen.
Sen tar man ännu en shot lycka av mörker så att jag kan försvinna helt och hållet.
Som en värktablett, inte lustigare än så.

Hur kunde jag vara så elak mot mig själv?
Jag kände inte igen mig själv ibland, visste inte vem jag var. Såg inget hörde desto mindre.
Inget kunde då få mig att hitta tillbaks in inbillade jag mig. Va fan, då vart det lika bra å stänga ner tills jag var tillbaka.
Stänger in min själ i en mörk liten skrubb där den får sitta och skämmas tills den skärper sig!

Det var ett tag sedan det var så men jag är rädd otroligt rädd att jag ska falla tillbaka in i mörkret. Känner ibland hur det flåsar mig i nacken, en liten djävul som jagar mig.
Jag låter mig reflektera mer nu när jag har tagit ett steg ifrån.