Vi blundar

Du är så vacker, jag blundar när du går förbi.
Undviker att följa de steg du tar. I din skugga jag vandrar med trygghet likt ett teatraliskt försvar.
Det brinner inuti, blod ur mina ögon en röd pöl under mina trasiga skor.
Du doftar som ur tusen gravar, mitt liv var aldrig värt mer än dig.
När vi andades kväljdes jag öken från mitt hjärta, sand och sten begravde mig från insidan.
Du tog mig, ett trasigt stycke svalde du långsamt ner.
Genom mörka passager fann jag dig aldrig mer.
Inuti fann jag svärtan som hade lyst igenom din sköra hy.
Jag stod med ditt hjärta på mina tunna axlar, jag grät blodet du bar på.
Mitt eko ropade tomma tankar i ditt öde landskap.
Min röst krossade dina väggar när jag vaknade och ville hitta ut.

Känner du fortfarande min nakna kropp djupt inuti, jag är så vacker att du blundar när jag går förbi.

Han sitter där bredvid

Det sitter en liten pojke bredvid, ögon så blå och hjärtat rent. Han känner mig.
Oskuldsfull och vit, en skugga av det som var.
Han sneglar på mig med dömande blick, gröper ett hål i mitt inre. Svärta som vill ut.
Talar till mig med oavbruten stämma, ord som jag inte längre vill förstå.
Jag vet inte vem han är, bara vacker att se på.
Länge sedan jag släppte hans hand, decennier sedan jag tog mina första steg mot det som är.
Jag känner hans närvaro som dväljs djupt inuti. Jag skadade dig, du gråter än, djupt inuti.

Jag ser dig sittandes i mitt mörka hörn, gråa ögon och ditt hjärta ruttnande i din egen hand.
Du är så liten och ful, en avkomma från smutsig själ.
Jag gråter sten i mitt hjärta när jag ser vad som skapats.
Du talar till mig ord som jag inte vill förstå, manipulerar det liv jag har kvar.
Jag slog dig fördärvad, i spillror kan jag inte se hur vacker du är.
Ditt porlande skratt, din ljusa hy, skimrande ögon och ljuset kring renaste kött. Krossade din fasad med min egen avsky.
Du har långsamt somnat in, jag lämnade dig för att du inte längre förstod.

Skyndsamt, syndsamt

Uti en park under en sten satt ett troll med långa ben. Livet var kort och då tiden var knapp han skynda än hit och försökte va rapp. Långa ben blev ett knasigt bestyr, han snubbla mest för jämnan och klockan blev yr. Ja tiden hann ikapp och i kistan femtio nålar däri satt.