Olika språk samma känslor

Hur ska jag tänka när tystnaden oss emellan skapar lika mycket oro som när vi ses.
När jag längtar lika mycket efter ångestfria timmar som efter att sova nära dig?
Jag hittar inte ut. Ser ingen väg, bara fel beslut och onda tankar.

Hur ska jag kunna vila mitt huvud när tystnaden omkring oss skapar kaos.
Jag längtar lika mycket efter att få glömma dig som efter att få vakna stilla bredvid dig.
Hur jag än gör så går jag vilse. Vägen grenar åt för många håll, alla utan ände.

Mörka frön

Svart galla krälar nerför strupen.
Levande, ruttnande tränger den sig in och munnen är full.
Kväljer och stretar, sväljer undan och låter den komma in.
Inuti, itu, imploderar i ett skrik.
Växande svärta och små mörka troll.
Andas i tyngda stötar, halsen snörs vid.
Blåaste ögon sprängda i gråa toner.
Pulserande syra i venerna, smärtan som inte vill hålla en still.
Hjärnan sitter fast i ett kalejdoskop, spinnandes av litet barns händer.
Hjärtat stöter ifrån sig sin egen kropp.

Bärandes på allt det svarta som ingen vill kännas vid.
Sitter där för all tid, djupt rotat växandes från ett frö.
För alltför länge sedan placerat för att gro.
Av smutsigt blod och mörker växer den sig stark.
Göds av misstro och förakt.
Rötterna som slingrar mörka runt hjärtat, slutar snart att slå.
Tränger fram i det sköra inre, greppar sig fast kring hjärnan och styr alla tankar.

Den sista versen

Kan du sova med krossat glas och vinterbris under ditt täcke.
Skärvor lägger pussel under ditt skinn.
Makaber sömn i hemmastadd atmosfär.
Kan vi gå under i stoltserande parad och huvuden högt.
Sätter vi varandra på en pidestal och ber till varandras kött.
Vilka är vi som äger dagarna när timmarna krossar oss.
Olustig dans när vi egentligen står på knä.

När giljotinen är tiden vi lever, hugger snart vår hals.
Vad ska vi äga om åldern alltid är höst.
Kan vi tala när språket inte existerar mer än för oss själva.
Ska vi skratta när gråten är det enda som syns i våra ögon.
Sanningen är tillgänglig men tröskeln för hög.
Vi sätter krokben för de blinda, människorna är vi.

Svart stad

Ett skrik i dagens tomma huvuden.
En trasig docka med blinkande ögon, ingen som vill kännas den vid.
En skallra med en napp snärjda tillsammans för att inte gå vilse.
Gatan går rak och still men dock lik en labyrint.

Tystnaden är ett totalt djävla mörker och ingen kan längre se.
Vår stad har svarta vingar men står alltid still.
Krossade fasader, svarta rötter växer vilt och tränger in.
Vattnet forsar under broarna men inget liv.
Stank av förruttnelse rinner förbi.

I fönstren sitter tomma ögon och stirrar blint.
Blomman i var park brinner i bensin.
Smutsig rök lyfter genom steril atmosfär.
Gungan har stannat och barnen flytt i panik.

En tyst begravning för allt levande.
Stilla jord sköljande över all smuts.
Dags att ta ett sista farväl av resterna från vårt forna rike.
Tysta farväl i våra tomma huvuden.

Kläder för en trasig

Varför stiger du inte ur din mörka kravatt, är den alltför bekväm. Känner du dig vacker i din svarta kostym. Döljer den något du inte vill kännas vid.
Finner du trygghet i din bleka skrud, urtvättad och gammal likt själen självt. Kliar det inte av smutsen i din särk, skiten går knappt att tvätta ur.
Varför byter du inte skor när vattnet flödar in i, är du trygg när du går med blöta fötter. Är det de enda du vill känna dig vid. Med slitna skor går man aldrig långt.
Varför bara en klack på din eleganta pump, du haltar fram. Är det så det känns när livet inte riktigt räcker till.
Jag vill bara finnas om jag får gå naken, inför er alla som fortfarande kan se.
Bada naken i allas avklädda blickar.
Alla är nakna om vi inte längre ser.

Flamman och döden

Vaknade en morgon med ett ansikte jag inte ville kännas vid.
En tomhet med sin flamma, brännande genom mitt kött.
Min själ avdunstande, mitt hjärta en svart bit av kol.
Jag krossade alla speglar.

Jag vet att jag tar farväl, ett adjö där jag drunknar i mina tankar.
Det är dags för oss att dö.
Jag dränker mig själv i blanka pussel, du flyter på ytan av mitt kalla hav.
På botten kommer jag finna ro.
Du är vacker när jag ser dig likt svävande, låter vågorna bryta ditt starka sken.

Uppslukad i mitt eget hav, sjunker långsamt för att ta farväl.
Vattnet släcker flamman, jag får drunkna i frid.
Till botten jag sjunkit, döden är kall när den griper om mitt hjärta.
Du är döden med din frostbitna hand om mitt hjärta.
Jag är flamman som förtär och bränner.
Vi är döden tillsammans, en evig plåga i limbons karneval.
Det är jag och du.

Ett barn av fruktan

Du saknar hopp i detta lustfyllda spel, du döljer mig i trötta sinnens dunkel och svärta.
Tron har lämnat in för din del. Du fick det bästa utav mig, min tro om renhet i varje ny dag.
Din saknad efter kött skapar en lusta där jag inte hör till, jag vill inte finnas med i din utestängda värld, i ditt korståg efter köttslig eufori.
Orsaker att längta men jag känner mig aldrig hemma i ditt svarta hål, inget hål jag vill fylla igen när min kärlek känns ren.

Försvinn med destruktivitet, sök i de andras brustna hjärtan. Mitt slår knappt slag för mitt eget liv.
Du har hemsökt de djupaste delarna jag förnimmer i mitt inre, hårt att ta farväl av spöket som ger energi.

Jag ville att du skulle gå med mig, se mig och sluta dina armar kring oss . Blunda och andas in mig som jag andas dig.
Kanske har jag alltid gått för mig själv i lögn och galenskap. Misstro som inte skulle vara befogad en parantes med smärta som visa sig vara sann.
Väntan på att du skulle komma hem igen var utestängd redan från vårt första möte.
Du grät blod i mitt hjärta, infekterat av svek och tysta ekon.

Du är ett barn av fruktan, krypandes tillbaks till din vagga. Disillusionerad trygghet i varje vaggning tills du somnar in.

För Kärlekens skull

Andas med mig, hjälp mig med ett sista andetag.
Varje gång jag stänger mina ögon står du framför mig i mörkaste skimmer.
Du tar mitt liv, jag kan inte streta emot.
Jag andas med dig, ger dig mitt sista andetag.
Jag dör för Kärleks skull.

Stänger ner min kropp när tankarna tar all energi.
Hjärtat har slutat slå, blodet smälter inte mer is.
Inga fler tårar till kärlekens maskineri.
Frostbiten håller jag mig kvar i din kalla hand.
Det är så kallt i Kärlekens makt.

Det finns ingenting kvar innanför mitt skal.
Ett kadaver lämnat att dö.
Dränerad från Kärlek av Kärleken för Kärlekens skull.

Tystnad

Slår upp ögonen och känner tyngden i min kropp, blyinfattat kött som inte vill vakna.
Idag är en dag då allt utanför min port står still. Där allt omkring iaktar mig.
Tiden har stannat för att jag ska hinna känna efter, förlamad tid jag vill fly.
Har försökt låta tålamodet stanna kvar men lögnerna skriker blödande hål i mitt hjärta.

Står i fönstret för att se vad som bjuds, tystnad är vad jag hör och svart blick ser ingen glädje.
Om jag ändå hade synat bluffen, hade jag då fått sluta tänka.
Varför var det du som kättjade dig fast i mig när jag redan var tyngd.
Du dränker mig i ruttnande kärlek, jag dör under dina fötter.

Monokroma dagar passerar obemärkta förbi, känner mig skyldig till något jag inte upplevt.
Blottad av mitt eget hjärta och dömd av mina egna tankar.
Lever bara med ena delen av mitt jag när världen har stängt sina dörrar.

Kamp

Hur långt var vi tvungna att gå innan vårat hjärta skulle börja blöda.
Hur lågt ner skulle vi sjunka innan det var försent att ta oss upp till ytan igen.
Kämpar emot vårat monster tills vi tar våra sista andetag tillsammans.
Var det värt alla sår som vi skapat medans vi kämpade inuti vår bubbla av frustration och vilseledande stigar.
Ville vi bara döda våran medvetslösa tid när vi ändå skulle tillbringa den här i mörkret.

Eller var det mitt hjärta som blödde när jag ensam stod mot monstret vi skapat.
Var det jag som blev skadad när jag kämpade sida vid sida med mig själv, mot mig själv.
Gick jag vilse medans tiden rann förbi. Var jag blind eller var det bara mörkt framför mina ögon.
Jag hittade aldrig stigen igen.

Kände mig sårbar när jag öppna mitt hjärta. En risk jag tog med förhoppning av att någon annan skulle öppna sitt hjärta för mig.

Min skugga

Jag har skadat mig själv vareviga dag som jag har levt, varje dag jag överlever.
Den enda sanningen som älskar mig, som jag tveklöst känner mig trygg i.
Smärtan är det enda jag känner, när jag egentligen ska älska tvistar mina sinnen om vad kärlek egentligen är.
Jag behöver aldrig frukta att smärtan kommer lämna mig, såsom allt annat jag får uppleva.
När jag kravlar mig fram i skuggan av kärleken får du mig på fötter igen. När jag känner stinget i mitt bröst och hjärnan i lågor då vet jag att du är den som får mig att känna mig mer levande än död.
Jag är en avkomma från min egen skugga. Fostrad i mörkret.
Sökandes kaoset i min egen källare, smärtan är min energi.

En tolkningsfråga

Jag ber dig sluta tolka mig, det är inte min sanning du hör. Du hör bara din egna ord i ditt huvud. Har egoismen blivit så stark att du bara känner dig själv, har blindheten tagit överhand.
Vad händer i ditt sinne när du inte kan sluta påpeka min rätt till att vara.
Du äcklar mig när du är så svag att du måste stjäla din energi.
Känner mig tusen gånger starkare när jag märker att jag inte är som dig.
Stolt när jag inte sjunker ner på samma nivå, men du har väl dina störda skäl.

Jag ser dig inte längre med ögonen jag en gång såg dig. Det är mycket kyligare nu.
Jag njuter aldrig lika mycket som jag en gång gjorde, du har bedövat mig.
Känner en förvirring när jag är dig nära, är det halva sanningar eller säger du det jag vill höra.
Är det något du vill säga så vet jag att du inget säger, av rädsla skyddet du har.
Vad är det du skyr, fejka inte mer du har inget att mista.

Trälar i tomhet

Könlösa köttkroppar rör sig i ring, bevakar varandra för att döma.
Tomma ögon och blinda tankar, perfekta fasader och svarta hjärtan.
Äter varandra utan att känna hunger, bara för att få stjäla det som saknas dem.
Krälandes på gatan med tysta skrik i deras halsar, se mig, ge mig, ta mig, kränk mig!

Likt maskar krälar de under varandras skinn. Gångarna är redan grävda, låt oss våldta varandras hjärtan.
Manipulerar för fejkad kärleks skull. Dominans är segern i denna märkliga ritual.
Låter sig väl smaka av den bittra lustan. Drick upp varandras blod, festa på kadavren som ni skapat.

Tomma trälar med avstängda själar. Kättjade vid varandra för en trygg illusion.
I falska sanningar låter dem sig dränkas, lögn vinner längst om de vill ha varandra kvar.
I nöd och lust tills döden skiljer er åt för av jord är ni komna och i mörkaste jord kommer ni för alltid att varda.

Blind för dem som inte längre ser

Vet du namnet på vår vän som vi låste ute, somnade i snön men hittade till slut hem.

Vem var flickan med ögat blått och bruten snok? Hon som satt och vänta på bussen som aldrig kom.

Har du sett mannen i parken som prata för sig själv när ingen lyssna? Han hittade till slut en vän som fick honom tystna.

Såg du pojken med de svarta ögonen och huvudet snett ner? Ögonen är nu tomma och nacken är för alltid skev.

Hörde ni grannen som alltid klirra fram i trappen på våning två? Han sitter konserverad i karet, alltid ensam nu som då.

Lade ni märke till damen med längtan i blick? Hon svarade på annonsen och en date med den mörke hon fick.

Lyckades ni undvika den skräniga tonårsflickan med burken i hand? Hennes korta kjol på en kyrkogård de fann.

Medans du sov

Jag känner att det börjar bli kallt, kroppen bredvid mig värmer inte längre.
Har svårt att sova på spik när det mjuka dunet ruttnat.
Känner mig instängd i något som en gång var vackert.
Något jag inte längre älskar kan jag älska hos tusen andra.
Jag har vaknat men ännu inte somnat.

Jag försvann när du sov i djupaste dröm. Fanns bara ett skal kvar som jag lämnade hos dig.
Kött och blod men ingen passion.
Lögner och svek som ingen vet om, jag tar allt med mig.
Du har krälat i mitt smuts, jag har sett allt bakom min mask.
Något jag älskat har blivit till avsky, skyr det som hos tusen andra.

Du har sovit bredvid min smutsiga kropp, jag har varit elak men du har inget vetat om.
Har du vaknat med svartaste jord i din säng så var det bara jag som legat tätt intill.
När jag viskat i ditt öra, kysst dig ömt. Då jag fått dig känna att det varit något speciellt, har det bara varit en makaber scen.

Bords Bön

Kära mat.
Vi tycker så mycket om dig att vi kan äta upp dig.
Det ska vi oxå göra men först vill vi tala om för dig hur vacker du är, hur god och nyttig.
Vi önskar att oxå vi vore det.
Själv ska du försvinna såsom och vi en gång, men djupt i våra magar ska vi länge minnas dig.
Din ande ska sväva över bordet salig i åminnelse.

Amen

Finaste människor ni gör mig så lycklig.
Mina ögon tårades äntligen när jag fick denna underbara bön.
Känns så otroligt vackert att ni tycker så fina saker om mig.
Ofta glömmer jag bort att jag är en fin människa, men blir påmind när jag möter så underbara personer som ni är.
Ni är vackra, har varit goda och nyttiga för mig.
Tack!

Ett nytt kapitel tar sin början nu.
Jag lämnar saker bakom mig och tar ett nytt steg in i framtiden.
Vet inte vad som döljer sig bakom ridån och det känns otroligt spännande
att få se vad när den går upp.
En kabaré av frestelser, utmaningar, glädje och sorg.
Jag är beredd!

En tanke

Jag tror det är många som tycker att livet i sig är smärtsamt och väldigt jobbigt.
Vissa tvekar på om de står ut med det som har givits dem, rättare sagt det som dom har utvecklat. De flesta står nog ut för att livet är väldigt härligt också.
Vi klarar av livet för att vi har vänner, flick-pojkvänner, familj, årstiderna, naturen. För att vi hjälper varandra genom livets labyrint.
Det finns stormar som är starka men aldrig starkare än en själv. En ibland förödande storm som dock tar med sig regn till torra fält, röjer skogar för att nya unga ska växa upp.
Ju häftigare storm desto fortare förbi, gäller bara att lära sig uthärda och utnyttja dem. Se det goda som stormen lämnar efter sig.

Att gråta

Stänger mina ögon, försvinner ut ur min labyrint.
Står på klippans kant med avgrunden nedanför.
Tar ett steg iväg från min kropp för att se mig blöda.
Stänger mina ögon och tittar djupt in i min själ, ser på medans jag dör.
Låter mina tankar dräneras, jag blir galen.
Vill bara släppa floden lös, låta min hjärna rinna ut ur mina ögon.
Hjälp mig gråta när jag inte kan.
Mina tårar fräter sönder mitt inre för att hitta ut ur min kropp.


Det var väldigt längesedan jag grät. Jag gråter bara på bio och inte av sorg.
Gråten står mig upp i halsen ibland men den vill absolut inte ge med sig och hitta ut.
Jag kräker på det, jag vill kunna gråta när jag behöver det. Lätta på trycket.
Jag tror att gråten måste få komma ut ur en annars stannar all sorg och det onda kvar.
Eller får man hitta andra sätt att dränera sig på, stänga in allt och glömma bort att man behöver släppa en tår ibland.
Kan inte reda ut varför jag inte gråter när jag är ledsen. Jag kanske inte är ledsen på ''riktigt''.
Jag känner sorg och mörker, ensamhet och självömkan. Jag har varit väldigt ledsen ibland, alltid vågat visa hur jag mår. Det handlar inte om att jag är rädd för gråten, blir rädd när jag inte kan gråta. Omedvetet har jag kanske stängt av tårkanalerna. Kanske Varit ledsen för ofta så att tårarna tagit slut. Jag har inte rätten kvar att gråta, det får kanske va slut med det nu.

Tänk om man inte fick gråta för sin egen kropp. Jag hade nog exploderat till slut men jag hoppas på det bästa. Gråten kommer nog snart.

Behov och styrka

Hmm, vad gör jag när behovet finns kvar men inte människan, inte tingesten?
Ignorerar mina känslor, stänger av det jag känner och låtsas att jag inte bryr mig?
Blir knäpp på mig själv!
Jag kan inte stänga av för saker som jag har ett behov för, jag är inte svag i min själ, jag är svag för vissa saker, för vissa människor.
Svaga människor är dom som lyckas stänga av. Har alltid trott att det är dom som är starka.
Styrka är att våga visa, känna och berätta för sin omvärld vad man tycker och känner.
Lägga upp sitt hjärta på ett silverfat och låta alla ta för sig. Här är jag!
Just nu gör jag ingenting, känner mest bara.
Behovet finns kvar och jag ska låta mig själv känna utan att styra så mycket, det kommer alltid till mig när jag behöver det som mest, när jag slutar leta så finner jag.

Tomrum

När man pausar mellan allt som händer dyker tomrummet upp.
När jag utför något känner jag mig hel, när jag älskar någon eller något, försvinner känslan av tomhet. Men jag kan inte leva i full aktivitet dygnet runt, jag kan inte springa bort från den mörka gropen som ständigt finns där.
Så fort jag slutar älska eller märker att jag inte är älskad i stunden känner jag att det fattas något. När jag inte är uppe i något göromål sitter jag och skakar av köld och rädsla, mina tankar är ''orena''.
Jag har inte själv valt detta sätt att leva. Jag skulle gärna velat sitta rakt upp och ner och inte lyfta ett finger. Det händer väl, dock alltför sällan. Måste nästan alltid droga min hjärna med något substitut. Träning, mat, film, sex, jobb, läsa, skriva. Gå upp i allt annat. Jag är absolut inte ensam om detta fenomen, jag är dock uppmärksam. Det kan smärta, tror väl ändå att det är till det positiva.
Mitt huvud slutar aldrig att surra, ibland tror jag att jag håller på att bli smått tokig.
Hur mycket jag än sitter och funderar på det så är jag ganska hel egentligen, kan inte hitta det där som skapar tomrummet. Har jag bara hängt upp mig i en sorts tankeverksamhet som spärrar mig. Kan det vara så enkelt. När jag skriver det så känns det som sanningen.
Många frågor dyker upp i huvudet, ska jag dejta någon, ska jag ut och kröka, ska jag resa, höra av mig till de damer som uppskattar mitt sällskap. Jag vet att det kan döva tomrummet för stunden. Jag gör inga av de sakerna, inget jag behöver. Så vad behöver jag, är jag för extrem i mitt tänkande och inte tillåter mig själv att göra ting som alla andra gör. Försöker jag bara bryta ett väl inpräntat mönster för att bli den hela människan som jag egentligen är.
Jag skiter faktiskt i det mesta, alltså jag bryr mig väldigt lite om vad folk tycker och tänker. Avskyr folk som analyserar mig, blir upprörd när någon försöker va sådär äckligt empatisk. Bryr mig inte vad jag bär för kläder vilken musik jag lyssnar på, vem som är med vem, vem som gör vad. Jag vet vad jag gör.
Vem som helst får tro vad dem vill om mig, jag vet sanningen. Även om jag ljuger så är det min sanning.
Tomrummet finns egentligen inte, det är vad jag gör det till, vad jag tillåter mig själv att göra.
Nu tillåter jag mig själv att inte läsa igenom det jag skrivit, jag vet att det kommer uppstå ett tomrum då, bli missnöjd med mina speglingar och tankar. Mina ord är rena mina tankar har skingrats. Jag har fått en stund för mig själv.
Tack!

Närhet

Hon ligger där naken och visar mig allt, ända inifrån sin djupaste själ.
Jag ser dig mer än du tror.
Hon ligger där tyst, låter sina ögon viska de vackraste färgerna.
Jag hör allt dom säger.
Vartenda liten rörelse hon gör talar genom hela mig.
Även om hon inte vet så upplever jag allt det där hon ger mig.

Känner all smak i vartenda droppe av hennes stora hav.
Doften från hennes kött gör mig levande, sötaste doft från äldsta skog.
Hon ligger där naken och jag tätt intill. Två kroppar som andas varandras syre.
Min öken får liv, sanden blir våt.
Hennes lugna hjärta i skönaste barm vaggar mig till sömns.

Avskildheten utan ondo

Det är kanske kallt ibland, det väljer jag själv.
Svart och trångt även om världen känns öppen.
Mitt täcke är unket och sängen knölig likt stenläggningen utanför min dörr.
Allt det väljer jag själv, jag vill känna allt jag uppbringar från mitt inre.
Jag står alltid för mig själv, sällan släpper jag någon inpå.
Får du va inuti mig, knäcker du skalet.... då är jag din.

Jag väljer mig själv för jag behöver bara höra mitt eget eko slå mot väggarna.
Jag vet att jag aldrig står ensam och rädslan infinner sig sällan i mitt hjärta.
Avskildheten är den enda jag kan lita på, min vän som aldrig sviker.
Du finns alltid där när jag suktar efter mig själv.

Aldrig upplevt inget att mista

Om du visste vad jag vet om krokiga vägar, nätter som aldrig gryr.
Du vet ingenting om smärtan när jag haltar på min fot.
Du kan aldrig känna det jag upplever.
Du kan aldrig säga när jag är ledsen, du ser inte när jag är sårad.
Jag vet inte själv när jag ska gråta, på bio när hjälten dör eller kanske när jag inte får höra allt det där från dig.
När det svartnar i mina ögon är det kanske hat, något som gjort mig ont.
Bara sårad för nåt jag aldrig fick uppleva, ledsen för nåt som inte fanns.
Ensam för att jag inte längre hör ditt hjärta som slår.

Du kan aldrig höra mig mer, ser du mig är det en illusion av längtan.
Du har aldrig upplevt mig så du har inget att mista.
Har varit naken men aldrig utan skydd.
Låtit dig lyssna på mitt hjärta, du har dock inget hört.
Försökt att släppa in dig men det fanns ingen att öppna för.

Jag kan aldrig säga när du har ont även om du går med krokig rygg.
Jag kan aldrig höra ditt hjärta, det slutade slå när du mötte mig.
Du stängde av när jag ville in.
Vad skrämde dig, det var något jag aldrig såg.
Jag slutade leta när jag stod öga mot öga med mig själv.

Vi vet ingenting om varandra, känns som en viskning genom tusen öron.
Den där stenen på botten av sjön som jag aldrig sett.
Kallt så kallt, när jag ser dig fryser mina ögon till is.

Att hitta hem

Jag har mina rötter nånstans där jag inte ens kan se att mina fötter vill stå.
Har försökt slippa va med mig själv, samarbeta i det jag lever.
Ska det vara så svårt.
Varit nära mig själv dock alltid i min egen skugga.
Har inte sett vilken väg jag tagit bara funnit att det varit den som gått långt bort.
Jag har hört min röst från förr, blickat tillbaka men har aldrig riktigt förstått.

Vaknat tusentals mil hemifrån, öppnat mina ögon bredvid en främmande människa.
I ett skogsparti ensam men längtansfull.
Jag har gett mitt kött och min själ till mörka sinnen och kalla lustar.
Jag ville bara hitta hem, mina rötter har vuxit sig alltför långt ifrån trädet.

Vart ska mina fötter stå när det är blött och vasst i vartenda steg jag tar.
Vart ska mina rötter få frodas när jorden är torr och död. Där maskarna försvunnit alltför längesedan.
Mitt kött är det enda jag har kvar när jag ligger i min grav, maskarna ska få frodas i min jord, det enda jag lämnar kvar.

Blåsa bort

Jag måste blåsa bort även om du inte vill.
Du vill ha mig kvar men mitt hjärta får inte följa med.
Utan mitt hjärta kan jag inte leva klart och älska som jag älska vill.
Det är kärlek i gråa toner, hjärtat i moll.

Så vacker, men kärlekslös längtan vill jag inte ha kvar.
Önskar du var hel, att mitt hjärta fick vara med.
Ville hålla ditt hjärta i varma händer utan att svika, aldrig svikta.
Man är alltid två men står den ena fast i det som varit så står man själv.

Måste blåsa bort ett tag även om jag inte vill.
Vill ha dig kvar men mitt hjärta vill jag inte ha svart.
Med ett hjärta som är svart kan jag inte ens älska dig.
Det är förvriden kärlek, en svärta i mörkaste skala.

Ett glas lycka av mörker

Bakom min spritdränkta fasad finns en pojke som bara vill passa in.
Bakom masken är tryggheten en naken illusion.
Lögnen som varar tills morgonen därpå, smutsig och grå.
Lugnet döljt i dunkel och misär, luckor som uppstår för att jag skäms för det jag gjort för den jag är.
Gatstenarna stora som berg, vägarna som en labyrint. Hittar aldrig ut, hittar aldrig hem.
Snavar och grubblar mig fram, skrapar mina bara knän. Vatten i varje rännsten, blöta kalla fötter.
Smärtan smyger på när glaset av rus försvunnit bakom hörnet.
Ett glas för mycket och allt blir vackert, ett glas till och den pojke jag var finns knappt kvar.
Påhittad kärlek, en tragisk karneval av lycka.
En spritdränkt fasad gör pojken till en man.







Det är så äckligt enkelt, en mun full och ångesten försvinner.
Ytterligare en klunk och empatin är som bortblåst.
Tar ännu ett glas och sympatin är som försvunnen.
Sen tar man ännu en shot lycka av mörker så att jag kan försvinna helt och hållet.
Som en värktablett, inte lustigare än så.

Hur kunde jag vara så elak mot mig själv?
Jag kände inte igen mig själv ibland, visste inte vem jag var. Såg inget hörde desto mindre.
Inget kunde då få mig att hitta tillbaks in inbillade jag mig. Va fan, då vart det lika bra å stänga ner tills jag var tillbaka.
Stänger in min själ i en mörk liten skrubb där den får sitta och skämmas tills den skärper sig!

Det var ett tag sedan det var så men jag är rädd otroligt rädd att jag ska falla tillbaka in i mörkret. Känner ibland hur det flåsar mig i nacken, en liten djävul som jagar mig.
Jag låter mig reflektera mer nu när jag har tagit ett steg ifrån.