För Kärlekens skull

Andas med mig, hjälp mig med ett sista andetag.
Varje gång jag stänger mina ögon står du framför mig i mörkaste skimmer.
Du tar mitt liv, jag kan inte streta emot.
Jag andas med dig, ger dig mitt sista andetag.
Jag dör för Kärleks skull.

Stänger ner min kropp när tankarna tar all energi.
Hjärtat har slutat slå, blodet smälter inte mer is.
Inga fler tårar till kärlekens maskineri.
Frostbiten håller jag mig kvar i din kalla hand.
Det är så kallt i Kärlekens makt.

Det finns ingenting kvar innanför mitt skal.
Ett kadaver lämnat att dö.
Dränerad från Kärlek av Kärleken för Kärlekens skull.

Tystnad

Slår upp ögonen och känner tyngden i min kropp, blyinfattat kött som inte vill vakna.
Idag är en dag då allt utanför min port står still. Där allt omkring iaktar mig.
Tiden har stannat för att jag ska hinna känna efter, förlamad tid jag vill fly.
Har försökt låta tålamodet stanna kvar men lögnerna skriker blödande hål i mitt hjärta.

Står i fönstret för att se vad som bjuds, tystnad är vad jag hör och svart blick ser ingen glädje.
Om jag ändå hade synat bluffen, hade jag då fått sluta tänka.
Varför var det du som kättjade dig fast i mig när jag redan var tyngd.
Du dränker mig i ruttnande kärlek, jag dör under dina fötter.

Monokroma dagar passerar obemärkta förbi, känner mig skyldig till något jag inte upplevt.
Blottad av mitt eget hjärta och dömd av mina egna tankar.
Lever bara med ena delen av mitt jag när världen har stängt sina dörrar.

Kamp

Hur långt var vi tvungna att gå innan vårat hjärta skulle börja blöda.
Hur lågt ner skulle vi sjunka innan det var försent att ta oss upp till ytan igen.
Kämpar emot vårat monster tills vi tar våra sista andetag tillsammans.
Var det värt alla sår som vi skapat medans vi kämpade inuti vår bubbla av frustration och vilseledande stigar.
Ville vi bara döda våran medvetslösa tid när vi ändå skulle tillbringa den här i mörkret.

Eller var det mitt hjärta som blödde när jag ensam stod mot monstret vi skapat.
Var det jag som blev skadad när jag kämpade sida vid sida med mig själv, mot mig själv.
Gick jag vilse medans tiden rann förbi. Var jag blind eller var det bara mörkt framför mina ögon.
Jag hittade aldrig stigen igen.

Kände mig sårbar när jag öppna mitt hjärta. En risk jag tog med förhoppning av att någon annan skulle öppna sitt hjärta för mig.

Min skugga

Jag har skadat mig själv vareviga dag som jag har levt, varje dag jag överlever.
Den enda sanningen som älskar mig, som jag tveklöst känner mig trygg i.
Smärtan är det enda jag känner, när jag egentligen ska älska tvistar mina sinnen om vad kärlek egentligen är.
Jag behöver aldrig frukta att smärtan kommer lämna mig, såsom allt annat jag får uppleva.
När jag kravlar mig fram i skuggan av kärleken får du mig på fötter igen. När jag känner stinget i mitt bröst och hjärnan i lågor då vet jag att du är den som får mig att känna mig mer levande än död.
Jag är en avkomma från min egen skugga. Fostrad i mörkret.
Sökandes kaoset i min egen källare, smärtan är min energi.