Betongbarn

Mellan fyra väggar av betong har jag mitt bo, trångt och kvävande smyger de sig inpå.
Jag har bott under ett träd, skimrande i varje stråle som bröt grenverket mot min hy.
Skogen var tyst men full av liv, vi talade inte samma språk men oftare än jag talar nu.
I betongbarnens värld växer det smågrus i var hjärta.

Det är natt min vän

Ska jag älska dig inatt min vän. Ska vi blunda och längta oss bort, ensamma.
Kan du älska mig idag min vän imorgon finns jag inte där för oss.
Kommer du att hata när jag gått min väg, kommer du sakna när jag försvunnit ur din tid.
Vill du ta mitt liv min vän, mina ögon kommer du inte se när du dräper mitt minne.
Jag dör ifrån dig, i tystnad går jag min väg. Inget att sakna, ingen längtan efter det som varit.
Jag gråter åt dig, tårar jag sparat för dig. Inga droppar är sig lika men alla är kalla.
Min vän jag fryser så utan dig, värmen har jag lämnat hos dig. Vårda den åt oss är du snäll.
Jag älskar dig, den enda kärlek jag har ska du få innan jag lämnar dig ovan jord.

Smärtan jag ger oss

Natten födde mig ur sitt tomma sköte. Starka händer slet mig ut in i tomheten.
Kraftlöst tog jag mina första steg mot undergång.
Morgondagen kommer aldrig gry på denna plats när ensamheten är min enda vän.
Jag ser er inte, tomma tankar är tomma ord. Tömt hjärta och dränerad själ.
Jag är ni men jag ser bara mig själv.
Massproduktion av förnekelse, vi kommer aldrig att finna varandra.
Vi är de som gått på gatan, transperanta kroppar på stenbelagda vägar.
Jag älskade min ensamhet såsom mitt hat älskade mig. Mina ord var tomma, jag sa ingenting bara det ni ville höra.
Jag äter ditt hjärta, min hunger är stor.
Din kropp är min borg för en stund.
Frukta mig, dock vill jag er inget ont men det smärtar.
Lägg dig här bredvid även om du pinas, vi delar lika.

Otakt

Dina sängkläder doftar sött och rent, får jag krypa ner.
Fukten under ditt tunna täcke stillar min hunger för en stund.
En skör silkeshinna lägger sig tillrätta över min tyngda kropp.
Får jag komma in.
Natten gör ljudet av dina andetag lik vågor mot sand.
Känner mig vilsen, en avskydd mal utan ditt ljus.
Andas in din nakna nacke när jag kryper tätt intill.
Varför låg vi där ensamma.
Ljuden har tystnat, två hjärtan slår, otakt är det enda vi hör.

Kärleken var oss inte blind, den såg för mycket.