Den sista versen

Kan du sova med krossat glas och vinterbris under ditt täcke.
Skärvor lägger pussel under ditt skinn.
Makaber sömn i hemmastadd atmosfär.
Kan vi gå under i stoltserande parad och huvuden högt.
Sätter vi varandra på en pidestal och ber till varandras kött.
Vilka är vi som äger dagarna när timmarna krossar oss.
Olustig dans när vi egentligen står på knä.

När giljotinen är tiden vi lever, hugger snart vår hals.
Vad ska vi äga om åldern alltid är höst.
Kan vi tala när språket inte existerar mer än för oss själva.
Ska vi skratta när gråten är det enda som syns i våra ögon.
Sanningen är tillgänglig men tröskeln för hög.
Vi sätter krokben för de blinda, människorna är vi.

Svart stad

Ett skrik i dagens tomma huvuden.
En trasig docka med blinkande ögon, ingen som vill kännas den vid.
En skallra med en napp snärjda tillsammans för att inte gå vilse.
Gatan går rak och still men dock lik en labyrint.

Tystnaden är ett totalt djävla mörker och ingen kan längre se.
Vår stad har svarta vingar men står alltid still.
Krossade fasader, svarta rötter växer vilt och tränger in.
Vattnet forsar under broarna men inget liv.
Stank av förruttnelse rinner förbi.

I fönstren sitter tomma ögon och stirrar blint.
Blomman i var park brinner i bensin.
Smutsig rök lyfter genom steril atmosfär.
Gungan har stannat och barnen flytt i panik.

En tyst begravning för allt levande.
Stilla jord sköljande över all smuts.
Dags att ta ett sista farväl av resterna från vårt forna rike.
Tysta farväl i våra tomma huvuden.

Kläder för en trasig

Varför stiger du inte ur din mörka kravatt, är den alltför bekväm. Känner du dig vacker i din svarta kostym. Döljer den något du inte vill kännas vid.
Finner du trygghet i din bleka skrud, urtvättad och gammal likt själen självt. Kliar det inte av smutsen i din särk, skiten går knappt att tvätta ur.
Varför byter du inte skor när vattnet flödar in i, är du trygg när du går med blöta fötter. Är det de enda du vill känna dig vid. Med slitna skor går man aldrig långt.
Varför bara en klack på din eleganta pump, du haltar fram. Är det så det känns när livet inte riktigt räcker till.
Jag vill bara finnas om jag får gå naken, inför er alla som fortfarande kan se.
Bada naken i allas avklädda blickar.
Alla är nakna om vi inte längre ser.

Flamman och döden

Vaknade en morgon med ett ansikte jag inte ville kännas vid.
En tomhet med sin flamma, brännande genom mitt kött.
Min själ avdunstande, mitt hjärta en svart bit av kol.
Jag krossade alla speglar.

Jag vet att jag tar farväl, ett adjö där jag drunknar i mina tankar.
Det är dags för oss att dö.
Jag dränker mig själv i blanka pussel, du flyter på ytan av mitt kalla hav.
På botten kommer jag finna ro.
Du är vacker när jag ser dig likt svävande, låter vågorna bryta ditt starka sken.

Uppslukad i mitt eget hav, sjunker långsamt för att ta farväl.
Vattnet släcker flamman, jag får drunkna i frid.
Till botten jag sjunkit, döden är kall när den griper om mitt hjärta.
Du är döden med din frostbitna hand om mitt hjärta.
Jag är flamman som förtär och bränner.
Vi är döden tillsammans, en evig plåga i limbons karneval.
Det är jag och du.

Ett barn av fruktan

Du saknar hopp i detta lustfyllda spel, du döljer mig i trötta sinnens dunkel och svärta.
Tron har lämnat in för din del. Du fick det bästa utav mig, min tro om renhet i varje ny dag.
Din saknad efter kött skapar en lusta där jag inte hör till, jag vill inte finnas med i din utestängda värld, i ditt korståg efter köttslig eufori.
Orsaker att längta men jag känner mig aldrig hemma i ditt svarta hål, inget hål jag vill fylla igen när min kärlek känns ren.

Försvinn med destruktivitet, sök i de andras brustna hjärtan. Mitt slår knappt slag för mitt eget liv.
Du har hemsökt de djupaste delarna jag förnimmer i mitt inre, hårt att ta farväl av spöket som ger energi.

Jag ville att du skulle gå med mig, se mig och sluta dina armar kring oss . Blunda och andas in mig som jag andas dig.
Kanske har jag alltid gått för mig själv i lögn och galenskap. Misstro som inte skulle vara befogad en parantes med smärta som visa sig vara sann.
Väntan på att du skulle komma hem igen var utestängd redan från vårt första möte.
Du grät blod i mitt hjärta, infekterat av svek och tysta ekon.

Du är ett barn av fruktan, krypandes tillbaks till din vagga. Disillusionerad trygghet i varje vaggning tills du somnar in.