Mörka frön

Svart galla krälar nerför strupen.
Levande, ruttnande tränger den sig in och munnen är full.
Kväljer och stretar, sväljer undan och låter den komma in.
Inuti, itu, imploderar i ett skrik.
Växande svärta och små mörka troll.
Andas i tyngda stötar, halsen snörs vid.
Blåaste ögon sprängda i gråa toner.
Pulserande syra i venerna, smärtan som inte vill hålla en still.
Hjärnan sitter fast i ett kalejdoskop, spinnandes av litet barns händer.
Hjärtat stöter ifrån sig sin egen kropp.

Bärandes på allt det svarta som ingen vill kännas vid.
Sitter där för all tid, djupt rotat växandes från ett frö.
För alltför länge sedan placerat för att gro.
Av smutsigt blod och mörker växer den sig stark.
Göds av misstro och förakt.
Rötterna som slingrar mörka runt hjärtat, slutar snart att slå.
Tränger fram i det sköra inre, greppar sig fast kring hjärnan och styr alla tankar.