Den sista versen

Kan du sova med krossat glas och vinterbris under ditt täcke.
Skärvor lägger pussel under ditt skinn.
Makaber sömn i hemmastadd atmosfär.
Kan vi gå under i stoltserande parad och huvuden högt.
Sätter vi varandra på en pidestal och ber till varandras kött.
Vilka är vi som äger dagarna när timmarna krossar oss.
Olustig dans när vi egentligen står på knä.

När giljotinen är tiden vi lever, hugger snart vår hals.
Vad ska vi äga om åldern alltid är höst.
Kan vi tala när språket inte existerar mer än för oss själva.
Ska vi skratta när gråten är det enda som syns i våra ögon.
Sanningen är tillgänglig men tröskeln för hög.
Vi sätter krokben för de blinda, människorna är vi.