Han sitter där bredvid

Det sitter en liten pojke bredvid, ögon så blå och hjärtat rent. Han känner mig.
Oskuldsfull och vit, en skugga av det som var.
Han sneglar på mig med dömande blick, gröper ett hål i mitt inre. Svärta som vill ut.
Talar till mig med oavbruten stämma, ord som jag inte längre vill förstå.
Jag vet inte vem han är, bara vacker att se på.
Länge sedan jag släppte hans hand, decennier sedan jag tog mina första steg mot det som är.
Jag känner hans närvaro som dväljs djupt inuti. Jag skadade dig, du gråter än, djupt inuti.

Jag ser dig sittandes i mitt mörka hörn, gråa ögon och ditt hjärta ruttnande i din egen hand.
Du är så liten och ful, en avkomma från smutsig själ.
Jag gråter sten i mitt hjärta när jag ser vad som skapats.
Du talar till mig ord som jag inte vill förstå, manipulerar det liv jag har kvar.
Jag slog dig fördärvad, i spillror kan jag inte se hur vacker du är.
Ditt porlande skratt, din ljusa hy, skimrande ögon och ljuset kring renaste kött. Krossade din fasad med min egen avsky.
Du har långsamt somnat in, jag lämnade dig för att du inte längre förstod.