Jag snurrar runt inuti en dröm fylld av misantropi, tunga andetag och tysta hjärtslag.
Stannar upp under gatlyktans ljus och sväljer den kalla luften som omringar min sfär av ynkedom.
Att mina tankar får finnas skrämmer mig till sömns och trötthet kastar mig omkull.
Aldrig varit så liten som när jag står utanför mitt hus.
Tom ända in i skelettet, kvar är bara mina ögon men jag tvivlar på vad de ser.
Misstro om min existens gräver sig in i det som är kvar.
Känns som om jag drunknar inuti min tanke, en bottenfrusen sjö.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar