Mellan fyra väggar av betong har jag mitt bo, trångt och kvävande smyger de sig inpå.
Jag har bott under ett träd, skimrande i varje stråle som bröt grenverket mot min hy.
Skogen var tyst men full av liv, vi talade inte samma språk men oftare än jag talar nu.
I betongbarnens värld växer det smågrus i var hjärta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar