Mamma

Modern till all röta står utanför mitt fönster, eld i ögon, förruttnelsens dräkt på mitt glas.
Doft av hat i tomma kärlekshav, dyker in i svärta med oskyddat hjärta min kärlek följ med.
Hon bär den vackraste vishet, gammalt barn från förlorad tid, respektlöst fördriv i naggad stad.
Silkeslen strävhet i rösten hon sjunger med mig, vi är tvåsamhet förlorat i ensamhet.
Förlöst, förvriden, fördriven, författad i en saga som inte var min, skakar fram sanningar i is.
Korsade mitt jag, mina händer och mitt förstånd, mutation i nutid från dåtid till framtiden som avgör dödsdomen.
Mamma du är svart så stark, tom när du fyller mig med din eld, ditt bleka damm, jag älskar dig.