Jag kan väcka dina tårar med en viskning.
Kan slicka dina sår med en tunga som är vass.
Frysa ditt leende med min blick som är kall.
Tar du min hand skönjer branden långsamt och fast.
Oskuld i korridoren av det som kallas rött.
Sittandes i en silversadel, högt, andas ut min själ i tomhet.
Orgelvibrationer när jag hör din tröst, tunna röst.
Skulden är jag, förlåtelsen mitt obehag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar