fredag 10 oktober 2008

Ärlighet

Jag blir lätt rädd när någon är mig ärlig,
blir lätt rädd när jag själv är någon ärlig.
Mest rädd blir jag när oärligheten har fått gro.
Satt sina rötter så själens sinne inte får någon ro.

Spegelvänder mina tankar.
Ärlighet varar längst, är det så det är?
Är det inte så att jag kan mista mycket av det jag håller kärt när ärligheten visar sig,
har jag alltid varit oärlig innan sanningen träder fram ur sitt ljusa skynke?

Jag blir rädd när någon berättar mig en sanning som kan vara svår att höra.
Jag är rädd när jag är tvungen att bära fram sanningen, när jag vet att personen jag berättar för kommer bli sårad.
Jag vill inte såra och absolut inte bli sårad själv.
Det gör ont! De vet väl de flesta levande varelser att det gör.

Jag får överväga mitt beslut om att berätta helheten i historien, vara beredd på att jag kanske gör någon illa, att jag skadar mig själv. Allt har sitt pris!

När sanningen kommer fram är det mycket enklare att visa sitt rätta jag. En skön känsla som sprider sig i kroppen, känner sig hel och fullbordad.
När den känslan kommer så har du inte gjort annat än vunnit något.
Jag mister inget när jag är ärlig. Jag vinner min självkänsla, vinner en annan människas förtroende. Förtroende är skyggt och jagas det bort dröjer det länge innan det kommer åter.
Vi vänder lätt på det och tror att vi förlorar med sanningen, man blir rädd och vilsen när det egentligen är tvärtom. Människan har ett större förtroende för varandra än man vågar inse.
Vi blir skeptiska och misstror andra för att vi blivit lärda att sanningen kan smärta.
Det är fel, fel, fel en sekunds smärta absolut, men det övergår till en livstids egenkärlek en fridfull sinnesstämning, där du lär dig älska andra likt du älskar dig själv.

Men visst är det hemskt att vara ärlig ibland, såra någon för stunden.
Mest skrämmande är väl ändå att vara ärlig för sig själv?

Inga kommentarer: