Flykt eller självförsvar, destruktivt beteende.

När allt jag har är slut, in i min skog jag går, vill aldrig hitta ut.
Om du letar finns risken att du vilse går, lagt ut mina villospår. Kommer va dig osynlig även om du hör mitt hjärta slå.
Jag ser dig på avstånd bland skog och sten. Träd som vuxit sig starka, stigar som jag låtit växa igen. Kan inte nå fram. Kärleken är stark till dig.
Bland sly och snår hör du mitt hjärta slå. Jag låter dig inte finna, stigen är borta även om kärleken består.




Jag lärde mig flykten alltför tidigt, lärde mig ta till flykt på egen hand.
Att jag ens behövde lära mig gör ont än idag, kommer vara smärtsamt även i framtiden.

Första gången va på en cykel, min lilla rosa BMX.
Det bråkades, skreks. Jag förstod allt men ingen förstod att jag kunde uppfatta.
Försökte göra saker som jag visste att jag njöt av, hopplöst icke fungerande bara förvirrande.
Jag satte mig på cykeln som var splirrans ny, cyklade runt inomhus i en cirkel. Vardagsrum, runt trappen och ut i köket.
Jag hade lärt mig att tömma skallen, slutade se och höra på det som hände omkring mig.
Det hjälpte mig ett tag framöver när åskan gick igen, när allt bröt loss!
Det blev mer muller, för mig allvarligare substitut som fick mig till att må fint för stunden.
Bara jag vet vad som gjordes, ingen annan såg vad som hände.
Jag var bara en buse som gjorde djävelskap, en missanpassad pojke utan uppfostran.

Allt fortsatte i vanlig ordning, jag hade hittat mig själv i detta destruktiva beteende, jag mådde bra fick jag för mig. Det jag inte visste då var att det skulle skada mig mer än det hjälpte, det skulle fortsätta, sätta sig så djupt så jag inte visste vem jag var. Kunde inte avsluta!
Jag hade bekommit en av dem som skadade mig, en av dem som jag hatade!
Men flykten blev jag en djävel på. Supa, knulla, knarka, röka, äta, spy, hata, svälta, träna. Några av massvis av flykter, Allt som fick mig att må bra var destruktiva saker, saker som skadade mig, som jag var van vid, att bli skadad. Inte kunna skydda mig själv från omvärlden när jag behövde det.
Jag såg till slut att allt jag gjorde som fick mig att må ''som jag skulle'' var en sorts flykt, jag mådde aldrig bra. Inte en sekund hade jag en trivsam känsla i kroppen, förutom då jag skadade mig mer.

Jag rörde på mig igen, precis som cyklandet. Tjugo år senare knöt jag skorna och gick.
Jag gick igen, men flydde inte. Vart inte destruktiv i mitt beteende. Tog min ryggsäck i dubbel bemärkelse, satte av mig den ibland men glömde den aldrig
Slutade faktiskt på en cykel, men blå och ful denna gången. Inte rosa och tuff som den förra.
Cirkeln var på ett sätt sluten där, jag började om. Fick kontakt med någon jag inte pratat med på 25 år. Cirkeln är sluten och nu ska jag se till att färglägga den, rosa och blå tror jag bestämt att det får bli.