Lögn

Jag blir lätt rädd när någon ljuger.
Skrämd när lögnen kommer från mig själv.
Mest rädd blir jag när lögnen har fått gro.
Satt sina rötter så själens sinne inte får någon ro.

Jag ljög för sista gången då rädslan av att såra någon annan uppenbarade sig.
En egocentrisk tanke, det var jag som blev rädd.
Blev den andra människan rädd, ledsen kanske?
Både och om jag får gå efter eget sinne att se på saken.
Det får jag, jag är egoismen själv.
Är inte du det?

När man ljugit för någon man älskar, ja va händer då?
Va händer?!
Jag kan inte se mig själv i spegeln och riktigt uppfatta det jag ser.
Det är inte jag som ljugit, det är människan som speglar sig i min hallspegel.
Vem är du?
Man flyr från det som gör ont. Man förblindar sig själv sin själ sitt hjärta.
Vill inte ha med människan som står i din hallspegel att göra med, det är inte du, jag.

Rädslan av att såra någon annan, va handlar den om?
Egoism sa jag, klart det är! Det finns ingen annan än dig själv som du bryr dig om
och förhoppningsvis älskar så mycket som du gör, som du känner mer väl.
Du kan bara spegla dig själv i dig själv. Hallspegeln gör det bara enkelt att fly från dig själv.
Så spegla dig bara, gör så! Men gör det i din egen egoism för det är den som allt handlar om.

Empati: förmågan att ha medvetande om andra personers känslor, för en annan människas skull?
Empatin behöver inte alltid finnas där. Du har en annan verklighet än den sårade kanske.
Jag kan inte sätta mig in i en annan människas smärta bara för att jag enligt samhället måste känna empati för alla, jag kan inte förstå allt som du/ni känner.
En människas smärta kan va en förlorad teddybjörn den andres en förlorad familj.

Men visst är det läskigt att göra någon ledsen, att se en människa mista förtroendet för en.
Särskilt ont gör det när man trodde att man kunde lita på sig själv.