Tomrum

När man pausar mellan allt som händer dyker tomrummet upp.
När jag utför något känner jag mig hel, när jag älskar någon eller något, försvinner känslan av tomhet. Men jag kan inte leva i full aktivitet dygnet runt, jag kan inte springa bort från den mörka gropen som ständigt finns där.
Så fort jag slutar älska eller märker att jag inte är älskad i stunden känner jag att det fattas något. När jag inte är uppe i något göromål sitter jag och skakar av köld och rädsla, mina tankar är ''orena''.
Jag har inte själv valt detta sätt att leva. Jag skulle gärna velat sitta rakt upp och ner och inte lyfta ett finger. Det händer väl, dock alltför sällan. Måste nästan alltid droga min hjärna med något substitut. Träning, mat, film, sex, jobb, läsa, skriva. Gå upp i allt annat. Jag är absolut inte ensam om detta fenomen, jag är dock uppmärksam. Det kan smärta, tror väl ändå att det är till det positiva.
Mitt huvud slutar aldrig att surra, ibland tror jag att jag håller på att bli smått tokig.
Hur mycket jag än sitter och funderar på det så är jag ganska hel egentligen, kan inte hitta det där som skapar tomrummet. Har jag bara hängt upp mig i en sorts tankeverksamhet som spärrar mig. Kan det vara så enkelt. När jag skriver det så känns det som sanningen.
Många frågor dyker upp i huvudet, ska jag dejta någon, ska jag ut och kröka, ska jag resa, höra av mig till de damer som uppskattar mitt sällskap. Jag vet att det kan döva tomrummet för stunden. Jag gör inga av de sakerna, inget jag behöver. Så vad behöver jag, är jag för extrem i mitt tänkande och inte tillåter mig själv att göra ting som alla andra gör. Försöker jag bara bryta ett väl inpräntat mönster för att bli den hela människan som jag egentligen är.
Jag skiter faktiskt i det mesta, alltså jag bryr mig väldigt lite om vad folk tycker och tänker. Avskyr folk som analyserar mig, blir upprörd när någon försöker va sådär äckligt empatisk. Bryr mig inte vad jag bär för kläder vilken musik jag lyssnar på, vem som är med vem, vem som gör vad. Jag vet vad jag gör.
Vem som helst får tro vad dem vill om mig, jag vet sanningen. Även om jag ljuger så är det min sanning.
Tomrummet finns egentligen inte, det är vad jag gör det till, vad jag tillåter mig själv att göra.
Nu tillåter jag mig själv att inte läsa igenom det jag skrivit, jag vet att det kommer uppstå ett tomrum då, bli missnöjd med mina speglingar och tankar. Mina ord är rena mina tankar har skingrats. Jag har fått en stund för mig själv.
Tack!