Ett glas lycka av mörker

Bakom min spritdränkta fasad finns en pojke som bara vill passa in.
Bakom masken är tryggheten en naken illusion.
Lögnen som varar tills morgonen därpå, smutsig och grå.
Lugnet döljt i dunkel och misär, luckor som uppstår för att jag skäms för det jag gjort för den jag är.
Gatstenarna stora som berg, vägarna som en labyrint. Hittar aldrig ut, hittar aldrig hem.
Snavar och grubblar mig fram, skrapar mina bara knän. Vatten i varje rännsten, blöta kalla fötter.
Smärtan smyger på när glaset av rus försvunnit bakom hörnet.
Ett glas för mycket och allt blir vackert, ett glas till och den pojke jag var finns knappt kvar.
Påhittad kärlek, en tragisk karneval av lycka.
En spritdränkt fasad gör pojken till en man.







Det är så äckligt enkelt, en mun full och ångesten försvinner.
Ytterligare en klunk och empatin är som bortblåst.
Tar ännu ett glas och sympatin är som försvunnen.
Sen tar man ännu en shot lycka av mörker så att jag kan försvinna helt och hållet.
Som en värktablett, inte lustigare än så.

Hur kunde jag vara så elak mot mig själv?
Jag kände inte igen mig själv ibland, visste inte vem jag var. Såg inget hörde desto mindre.
Inget kunde då få mig att hitta tillbaks in inbillade jag mig. Va fan, då vart det lika bra å stänga ner tills jag var tillbaka.
Stänger in min själ i en mörk liten skrubb där den får sitta och skämmas tills den skärper sig!

Det var ett tag sedan det var så men jag är rädd otroligt rädd att jag ska falla tillbaka in i mörkret. Känner ibland hur det flåsar mig i nacken, en liten djävul som jagar mig.
Jag låter mig reflektera mer nu när jag har tagit ett steg ifrån.