Att gråta

Stänger mina ögon, försvinner ut ur min labyrint.
Står på klippans kant med avgrunden nedanför.
Tar ett steg iväg från min kropp för att se mig blöda.
Stänger mina ögon och tittar djupt in i min själ, ser på medans jag dör.
Låter mina tankar dräneras, jag blir galen.
Vill bara släppa floden lös, låta min hjärna rinna ut ur mina ögon.
Hjälp mig gråta när jag inte kan.
Mina tårar fräter sönder mitt inre för att hitta ut ur min kropp.


Det var väldigt längesedan jag grät. Jag gråter bara på bio och inte av sorg.
Gråten står mig upp i halsen ibland men den vill absolut inte ge med sig och hitta ut.
Jag kräker på det, jag vill kunna gråta när jag behöver det. Lätta på trycket.
Jag tror att gråten måste få komma ut ur en annars stannar all sorg och det onda kvar.
Eller får man hitta andra sätt att dränera sig på, stänga in allt och glömma bort att man behöver släppa en tår ibland.
Kan inte reda ut varför jag inte gråter när jag är ledsen. Jag kanske inte är ledsen på ''riktigt''.
Jag känner sorg och mörker, ensamhet och självömkan. Jag har varit väldigt ledsen ibland, alltid vågat visa hur jag mår. Det handlar inte om att jag är rädd för gråten, blir rädd när jag inte kan gråta. Omedvetet har jag kanske stängt av tårkanalerna. Kanske Varit ledsen för ofta så att tårarna tagit slut. Jag har inte rätten kvar att gråta, det får kanske va slut med det nu.

Tänk om man inte fick gråta för sin egen kropp. Jag hade nog exploderat till slut men jag hoppas på det bästa. Gråten kommer nog snart.